Vi är många som följt människorna på koloniområdet i Linköping i
Åsa Liabäcks Ådala-serie. Nu har hon förflyttat sig från koloniträdgårdarna till ett lugnt villaområde där vi får lära känna grannarna Sofie, Veronica och Lars i romanen
Tills sommaren kommer.
Sofie flyttar in i sitt barndomshem igen efter att hennes pappa har gått bort och hennes senaste relation har kraschat. Nu försöker hon balansera livet som ensamstående mamma till två barn samtidigt som hon sörjer sin far. Hon längtar efter tvåsamhet, men vet inte om hon ska våga ta steget in i en relation igen efter sin förra sambos svek. Barndomsvännen Veronica har köpt det ståtliga grannhuset, men Sofie och hon tappade kontakten för länge sedan. Nu nickar de mest artigt åt varandra när de ses.
Veronica har till det yttre det perfekta livet med gatans finaste hus, vackra barn, en framgångsrik karriär och en lika framgångsrik make. Men bakom den fina fasaden kämpar de med att få sin tonårsdotter att ens lämna rummet. Att få iväg henne till skolan är det inte tal om.
Lars och hans fru Ewa bor med utsikt över ån. Lars är pensionär och får tiden att gå genom att ta hand om sina hönor. Han skulle vilja göra så mycket mer, men hans reumatism hindrar honom från så mycket och med konstant smärta i kroppen är det svårt att prata om något annat. Han känner att hans fru glider längre ifrån honom, men han vet inte hur han ska få henne att vilja stanna.
De tre grannarna har från början inte mycket kontakt, men en rad händelser leder till att de måste ha med varandra att göra. I takt med att de våga släppa in varandra i sina respektive liv kommer de varandra allt närmare och en varm vänskap växer fram. Precis som i Ådala-böckerna är det här en roman som tar upp både sorger och glädjeämnen. Att författaren enligt egen utsago är ”trädgårdsnörd” märks också i den här boken där trädgård och odling får ta stor plats.
Jag tycker mycket om författarens sätt att skildra vänskap över generationsgränserna och det är roligt att personer från Ådala-böckerna dyker upp som bifigurer i den här boken. Extra berörd blir jag av berättelsen om Veronica och hennes familj. Deras kamp med och för dottern kommer väldigt nära. Psykisk ohälsa hon ungdomar är ett ämne som kan vara svårt att ta sig an, men jag tycker att författaren skildrar både dotterns och föräldrarnas perspektiv på ett skickligt sätt.
Det här är den första boken i en planerad serie och jag ser fram emot att få följa grannarna vid Stångån i flera böcker.
