Elin Boardys roman Kejsarens ansikte utspelas i Romarriket år 123. Huvudpersonen Antinous är bara tretton år när han möter kejsar Hadrianus. Han fångar kejsarens intresse och blir inbjuden till kejsarens allra mest privata. Han får följa med på resor och jakt och de blir så småningom älskande. Författaren utgår konsekvent från de värderingar som rådde vid tidpunkten för romanen, och det är en av de saker jag tycker mycket om i den här boken. Det var dock jobbigt att det pedofila systemet beskrivs så självklart, här krockar dåtiden med mina nutida värderingar. Inslagen av övergrepp var tunga att läsa, och det finns också väldigt många och ingående skildringar av sex i boken, som kanske inte alltid förde handlingen framåt. Jag har blandade känslor inför porträttet av Antinous.
Skildringen är delvis en tidlös berättelse om en pojke som blir man, och jag uppskattar mycket hur nära författaren låter oss komma honom. Men samtidigt har jag svårt att bortse från att han är så totalt utlämnad åt kejsaren. Deras relation är på intet sätt jämställd. Jag upplever inte att kejsarens personlighet kommer fram lika tydligt som Antonius. För mig blir han i stor utsträckning en schablonartad figur nästan genom hela boken. Jag tror kanske att det beror på att han skildras helt genom Antinous blick och idoldyrkan av honom. Det är först mot slutet, när den beundrande blicken på honom slocknar lite, som han blir mer komplex.
Boken är verkligen intresseväckande - jag vill veta mer och googlar en massa för att försöka ta reda på hur nära verkligheten romanen ligger. Det känns verkligen som författaren har lyckats väldigt bra med att skapa trovärdighet.
