Sommarblogg 2026: Längst in i skogen

Längst in i skogen av Marie Hermanson är den tredje delen i den strålande bra historiska kriminalserie om polisen Nils Gunnarsson och journalisten Ellen Grönblad. En riktigt kall vinterdag 1926 besöker barnflickan Maj Naturhistoriska museet med de barn ur en fin familj hon har hand om. Plötsligt är äldsta flickan Alice spårlöst försvunnen och Nils blir inkopplad på fallet. Under utredningen vittnar flera personer om att det händer märkliga saker på museet och Nils blir allt mer förbryllad. Han ber sin vän Elin, som tidigare arbetade som journalist, om hjälp för att hitta den försvunna flickan innan det är för sent. 

Den här boken har lite långsammare tempo än de tidigare delarna i serien och är inte riktigt lika engagerande, men den är fortfarande riktigt bra och intressant. Jag tror vi är många som hoppas på flera böcker i serien.

Ett oskrivet blad

Marie Hermanssons roman Ett oskrivet blad handlat om Reine och Angela. De är två udda personer som inte brukar passa in någonstans. Men de finner varandra och börjar bygga upp ett liv tillsammans. De gifter sig och får ett barn, men den lilla pojken är tyvärr svårt sjuk. Den enda hoppet om tillfrisknade är en dyr behandling utomlands och Reine tar till allt mer desperata åtgärder för att få ihop pengarna. Samtidigt förändras Angela och hennes beteende börjar skrämma Reine. Han inser att han inte känner henne alls egentligen.

En bok som börjar stillsamt för att bli alltmer obehaglig läsning med en krypande otäck stämning. Svår att beskriva, men väl värd att läsa.

Den stora utställningen och Pestön

Min semesterläsning går mycket bra (stora barn ftw) och dessa två blev bok tolv och tretton i ordningen.

Jag har länge haft Den stora utställningen av Marie Hermansson i hyllan, men det var först nu när den fristående uppföljaren Pestön kom som jag mig för att läsa dem.

I den första boken är handlingen centrerad kring Einsteins besök på världsutställningen i Göteborg 1923. Han anlände senare än annonserat för att hålla sitt nobeltal och kring denna okända försening har Marie Hermansson vävt en spännande berättelse som delvis är baserad på verkliga händelser. Einstein var mycket populär, men också kontroversiell och han hade motståndare. Huruvida dessa motståndare verkligen konspirerade för att mörda honom vet man väl inte säkert, men i denna bok gör den unga polisen Nils och den nyfikna och orädda journalisten Ellen sitt bästa för att hålla honom vid liv.

I Pestön får vi möta Nils och Ellen igen. Han har blivit biträdande kriminalkommissarie och Ellen är förlovad och har accepterat sina föräldrars önskemål om att gå på hushållsskola. När ett mystiskt dödsfall leder Nils till den sk. pestön, en tidigare karantänstation som nu fungerar som fängelseö hjälper Ellen honom genom att ta anställning under cover på ön som piga. Det visar sig snart vara ett minst sagt riskfyllt uppdrag.

Jag läste båda böckerna i ett nafs för de var så välskrivna och spännande. De är på ett ytligt plan kriminalromaner, men de är också så mycket mer - inte minst intressanta historielektioner. Marie Hermansson är en författare som jag mer än gärna läser och jag tyckte mycket om dessa två böcker och huvudpersonerna i dem.

Musselstranden

Jag blev väldigt besviken på SVT:s filmatisering av Mannen under trappan av Marie Hermansson. Inte ens det faktum att min favorit Jonas Karlsson var med hjälpte.

Boken är väl inte heller en av mina favoriter av Hermansson, men ändå så mycket bättre än serien. Men jag fick lust att läsa om Musselstranden av samma författare – den första boken av henne som jag träffade på. Det lustiga var att när jag började läsa om så upptäckte jag att jag inte kom ihåg någonting av boken! Jag minns väldigt starkt att vi läste den i bokcirkeln för några år sedan och jag vet att jag tyckte mycket om den. Men inget hade tydligen stannat kvar i huvudet. Det var precis som att läsa en helt ny bok.

Huvudpersonen Ulrika tar med sina två pojkar för att visa dem musselstranden – hennes barndoms magiska plats där blå musselskärvor krasar under fötter. När pojkarna gör ett skrämmande fynd på stranden tar Ulrikas minnen henne tillbaka till somrar för länge.

Boken berättar växelvis om Ulrikas nutid och ger återblickar i form av henens sommarminnen – den fascinerande grannfamiljen, grannflickan som blir hennes bästa (och enda) vän, den första kyssen och så den där skrämmande händelsen när ett barn kom bort. Och i vissa kapitel är berättarrösten en helt annan kvinna …

Boken är vemodig och det växelvisa berättandet ger ett bra driv i det annars så klassiska ”tänka tillbaka på barndomen”-upplägget. Hermanssons språk är vackert och ger en särskild känsla till skildringen av den svenska sommaren.

Väl värd att läsa om. Eller på nytt.

Svampkungens son

Marie Hermansson är en favorit så jag ställde mig på kö på hennes senaste roman Svampkungens son på bibblan. Och igår hade den kommit. Hemma var det strömavbrott, så jag tänkte att jag lika bra kunde sitta kvar på bibblan en stund och läsa och på en och en halv timme hade jag läst ut boken.

Den handlar om Gunnar, som växer upp tillsammans med sin far, en känd svampexpert och kvinnotjusare. De bor ensamma i en enslig stuga ute i skogen, men varje söndag under svampsäsongen kommer grupper med kvinnor för att delta i faderns populära svamputflykter. Gunnar har inte samma tur hos kvinnorna som sin far och när den förtrollande Madeleine dyker upp på en svamputflykt blir Gunnar blir galen i henne, men hon faller istället för fadern och de gifter sig.

Porträttet av Gunnar som står i skuggan av sin far och åtrår sin styvmor är skickligt berättat. Boken är lättsam och underhållande, men kanske inte lika stark som Musselstranden eller Mannen under trappan.