Karin Härjegårds populära serie om livet kring den lilla våffelstugan i Härjedalen är nu inne på den fjärde boken med Dottern och vårfloden. Böckerna kan läsas fristående, men jag tycker nog att det ger lite extra till läsupplevelsen att läsa dem i ordning då flera personer återkommer i böckerna.
I den här boken får vi lära känna Fredrika som i berättelsens början får ett brev från en kvinna som påstår sig vara hennes mor. Kvinnan skriver att hon led av psykisk sjukdom som ung och var tvungen att lämna bort sitt barn. Fredrika är en mogen kvinna som både är mor och farmor, men hon har inte haft någon aning om att hon var adopterad. Nyheten ställer hennes tillvaro på ända och hon bryter ihop på sitt arbete, mitt under en föreläsning.
För att vila upp sig åker hon till fjällen och får hyra en liten gäststuga hos Helena. Det var med henne bokserien började i Kallbaderskan bland fjällen och hon lever nu sin dröm på gården där hon öppnat en restaurang och planerar för uthyrning och evenemang. I den lugna miljön får Fredrika möjlighet att tänka över sin situation och hon funderar på om hon verkligen vill ha kontakt med sin biologiska mamma och vad det i så fall skulle innebära.
Parallellt får man följa den pensionerade Anna-Britta som lever ensam i en liten sjöstugan på en ön. Hon tänker på den dotter som hon var tvungen att lämna bort och hon undrar om hon kommer att få en chans till försoning innan knölen hon känner i bröstet gör att det blir för sent.
Det här är fin läsning om relationer och livsöden och gemensamt för böckerna i den här serien är kärleken till naturen. Naturen skildras som en läkande kraft. Att ha fjällen, sjöarna och älvarna nära. Att vandra, åka skidor, bada – men också bara sitta på trappan utanför sitt hus och njuta av humlornas surr och doften av gräs.
(Den här texten är tidigare publicerad på Kulturkollo)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar