Det här inlägget har tidigare publicerats på Kulturkollo.
Jag är ganska säker på att jag har sagt det förut - jag är en riktig fegis! Jag tittar inte på skräckfilm. Jag läser inte böcker om spöken och övernaturliga saker. Eller? Men vänta lite nu - om man tittar på vad jag läste i somras, så smög sig faktiskt både
Vattnet drar av Madeleine Bäck och
Hemmet av Mats Strandberg in där, och bara för någon dag sedan diskuterade jag
The Little Stranger av Sarah Waters i min bokcirkel. Jag har dessutom tyckt riktigt mycket om alla tre böckerna - och blev inte så förskräckigt, förskräckligt rädd. Kanske har jag blivit omvänd?
Och den här boken -
Orkidépojken av
Helena Dahlgren - har det buzzats en del om i bokbloggsvärlden då Helena är "one of our own". Hon driver bloggen
Dark Places och har tidigare skrivit skräcknoveller och faktaboken
100 hemskaste som blivit alla skräckvurmares bibel. Men nu begår hon alltså romandebut och då kunde jag faktiskt inte låta bli att läsa den för att se om den ger kalla kårar.
I boken möter vi Hanna och Zeb. De är bästisar och har precis tagit studenten och ser fram emot att lämna sitt trista liv i den tråktrygga förorten. Nu ska de leva livet i London! Men först måste de tjäna ihop pengar och tillbringar sommaren med att rensa ogräs på kyrkogården. När de inte jobbar så dricker de sig fulla på billigt vitt vin och dansar hela natten på gayklubbarna. Ja, när de inte ser om alla avsnitt i TV-serien Twin Peaks gång på gång. Men så finns också Orkidépojkens blogg som fascinerar och förbryllar dem. Framförallt är det Hanna, bokens berättarröst, som fastnar för Orkidépojken och kollar sidan ofta, ofta efter uppdateringar. Han skriver om något märkligt som han träffade i skogen när han var liten. Hanna drar sig till minnes att det har det viskats om en närvaro i skogen utanför samhället, men hon har inte reflekterat över det förrän nu. Hon och Zeb får anledning att göra det ännu mer när det börjar hända konstiga saker och inte minst när deras före detta skolkamrat Lina Palmgren, ortens drottning, försvinner.
När jag läser den här boken önskar jag att jag kunde Twin Peaks bättre för här vimlar av anspelningar på TV-serien, men det jag minns av boken är stämningen och den smygande obehagliga känslan har författaren fångat och fört över till en ordinär Stockholmförort på ett oväntat lyckat sätt. Här finns också många andra kulturella referenser till filmer, TV-serier och musik, framförallt från början av 2000-talet och slutet av 1990-talet, som bildar en helhet som placerar huvudpersonerna så mitt i prick i sin tid, men också i en stämning som ger dem en slags stil och personlighet som på många sätt är helt tidlös.
Blir jag rädd då? Nja, inte så där jätterädd faktiskt. Det trodde jag att jag skulle bli. Men jag gillar hur stämningen byggs upp i boken och hur berättelse växlar mellan Hannas röst, Linas dagboksanteckningar och Orkidépojkens blogginlägg på ett suggestivt sätt. Det är spännande mer än läskigt och stämningen bildar ett ramverk kring berättelsen om Hanna och Zeb och min stora behållning med boken är att följa deras vänskap som skildras så fint. Helena Dahlgren fångar dessutom en osäkerheten och en känsla av utanförskap, speciellt hos Hanna, som många läsare kommer att känna igen sig i. Och mitt i den där känslan som Hanna har - att vara missförstådd, att allt skaver, kroppspaniken, viljan att passa in, önskan att bli älskad - finns en knivskarp och rolig människa som jag gärna hade haft i mitt crew när jag växte upp.
Jag kryssade rutan "En bok som du tänkt "nej du, den vill jag inte läsa" om" på min #höstbingo2017-bricka.
Orkidépojken
Författare: Helena Dahlgren
Förlag: Lava (2017)
ISBN: 9789188529213
Finns t.ex. hos
Bokus eller
Adlibris
