Inger Alfvéns böcker ger mig alltid ångest - jag vet inte varför! Och jag vet inte varför jag fortsätter läsa dem. Någonstans i bakhuvudet hör jag väninnans röst som säger att Alfvéns böcker är bäst i världen och jag tror att jag tänker att jag ska ge dem en chans till. Livets vatten är inget undantag från ångestregeln, men å andra sidan så ska nog denna bok förmedla just den känslan.
"Det var på nyårsdagens morgon längst bak i en Boeing 767 på cirka tiotusen meters höjd över havet som Lova lärde känna Roland. Där satt han bredvid henne i nerspilld smoking med sin flygrädsla och sin dygnsgamla skäggstubb på väg till Kanarieöarna. En konstnär som livet hanterat ovarsamt, ett liv som han hanterar ovarsamt. Men det vet hon inte ännu.
Lova är en självförsörjande yrkesstolt kvinna, änka med en vuxen son som är på väg att flytta hemifrån. Hon drömmer om att leva som alla andra i glädje och gemenskap med en man och ur de första mötena växer ett trevande och knappt erkänt förhållande. Men vad som är kärlek, beroende och utnyttjande blir allt otydligare och det kräver Lovas hela viljestyrka att anpassa sin dröm till verkligheten."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar