Jag börjar sakta förlora min sisu

Jag läste ”Jag börjar sakta förlora min sisu” av Sanna Laakso väldigt långsamt och utspritt över tid. Det var inte för att jag hade svårt att komma in i den eller för att den inte grep tag i mig - tvärtom! Jag kände att det var en bok som förtjänade att få ta tid. Formen den är skriven i - en slags dagbok med inslag av sms, lappar, transkriberade telefonsamtal och teckningar - vinner på att inte läsas för snabbt, utan att få landa lite i tanken mellan läsningarna. Författaren växte upp med en nära relation till sina finsktalande farföräldrar - mummi och ukki - och fick som det enda barnbarnet som förstod finska en speciell relation till dem. Vi får följa med i en vardagsskildring under några år efter pandemin när mummi får en stroke och flyttas till ett äldreboende och ukki blir kvar hemma i en ganska isolerad tillvaro. Sanna håller kontakten med sin ukki och besöker honom när hon kan och får. Det blir många samtal över fika och kortspel. Här ryms såväl sorg och oro, som glädje och kärlek. Det blir en fin inblick i tillvaron för en äldre generation som kom från Finland för att arbeta i Sverige. Om identitet, minnen och språk, men också om mat och vikten av en bra bastu. Jag uppskattar särskilt hur den varma och kärleksfulla relationen mellan Sanna och hennes ukki genomsyrar hela boken.

Ondhjärta

Tänk vad härligt det är att få ägna stora delar av en helg åt att riktigt försjunka i en bok. En sådan helg hade jag för ett par veckor sedan och då läste jag ”Ondhjärta” som är den femte delen i Frida Skybäcks serier om lundapolisen Fredrika Storm. I den här boken utreder Fredrika och hennes kollega Henry Calment ett fall där en ung kvinna hittas död i stadsparksdammen i Lund. Hennes kropp visar tydliga spår av våld och händelsen utreds som ett mord. Hon identifieras som Emelie Svensson och hon är bara 17 år. Trots detta har hon redan varit med om mycket i livet - hennes uppväxt har varit tuff och hon har bott både i fosterhem och på institutioner. Men på senare tid har det sett ut att ordna sig för Emelie. Hon har flyttat hem till sin mamma och sköter skolan. Vad kan ha inträffat som lett till hennes död? Polisen söker ledtrådar i Emelies förflutna och bland eleverna på hennes gymnasieskola. Ungdomarna svåra att nå och ingen verkar stå Emelie riktigt nära. Fredrika och Henry undersöker olika spår som kan vara kopplade till händelsen i stadsparken, men Fredrikas magkänsla säger henne att lösningen på gåtan finns någonstans bland Emelies skolkamrater. Frida Skybäck har en bakgrund som lärare och det märks att hon har god inblick i skolans värld. Hon skildrar skicklig såväl karaktärer som miljön i skolan. Dynamiken mellan elever, lärare och föräldrar är trovärdig och ibland beklämmande - i beskrivningen av bristen på respekt för lärarna hos både elever och föräldrar, och inte minst i skildringen av hur fruktansvärd tonårstiden kan vara för många. Lägg där till en välskriven och spännande kriminalhistoria så får du ett recept på en riktigt bra bok. Jag tycker också om att få läsa om Fredrika och Henry igen. Alla böcker är fristående så till vida att kriminalfallet är avgränsat och får sin lösning inom boken, men om man läser böckerna i ordning får man följa hur huvudpersonerna utvecklas och det ger lite extra till läsupplevelsen.