Jag läste ”Jag börjar sakta förlora min sisu” av Sanna Laakso väldigt långsamt och utspritt över tid. Det var inte för att jag hade svårt att komma in i den eller för att den inte grep tag i mig - tvärtom! Jag kände att det var en bok som förtjänade att få ta tid. Formen den är skriven i - en slags dagbok med inslag av sms, lappar, transkriberade telefonsamtal och teckningar - vinner på att inte läsas för snabbt, utan att få landa lite i tanken mellan läsningarna. Författaren växte upp med en nära relation till sina finsktalande farföräldrar - mummi och ukki - och fick som det enda barnbarnet som förstod finska en speciell relation till dem. Vi får följa med i en vardagsskildring under några år efter pandemin när mummi får en stroke och flyttas till ett äldreboende och ukki blir kvar hemma i en ganska isolerad tillvaro. Sanna håller kontakten med sin ukki och besöker honom när hon kan och får. Det blir många samtal över fika och kortspel. Här ryms såväl sorg och oro, som glädje och kärlek. Det blir en fin inblick i tillvaron för en äldre generation som kom från Finland för att arbeta i Sverige. Om identitet, minnen och språk, men också om mat och vikten av en bra bastu. Jag uppskattar särskilt hur den varma och kärleksfulla relationen mellan Sanna och hennes ukki genomsyrar hela boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar