lördag 23 augusti 2014

Vi var alltid beredda

Jag var rädd för att läsa den här boken.

Ja, det är väl inte så konstig tänker du - det är ju alltid obehagligt att läsa om sjukdom och död. Speciellt när det är ett barn som drabbas.

Ett barn. Sam.

Men jag var rädd för att läsa den här boken för att jag kände Sam.

Nej, fel. Jag känner Sams mamma Annika, som är författare till den här boken. Det här blir därför inte en recension i vanlig bemärkelse.

Jag har träffat Sam. Första gången var han bara ett par veckor gammal. Det var innan.
Innan hans föräldrar fick veta att han var född med gallvägsatresi. Ett tillstånd som var livshotande.

Annika var nästan den första i min bekantskapskrets om skaffade barn. Hon var precis som vanligt när jag kom och hälsade på. Kanske lite omtumlad, lite trött och lite mindre piffig, men annars precis som vanligt med det smittande skrattet och de varma kramarna. Och då, den där första gången, var Sam bara en bebis.

Det var senare som han blev mirakelpojken. Pojken som överlevde mot alla odds. Tills han till slut dog. Familjen var alltid beredd. De var aldrig beredda.

Annika och jag ses inte ofta under sjukdomstiden. Vi bor långt ifrån varandra och ses bara när tillfälle ges. Vi fikar en timme i Göteborg, vi shoppar en dag i Köpenhamn, vi pratar böcker, vi pratar om våra barn (för Sam är ju inte Annikas enda barn och jag får så småningom två egna). Vi pratar om sjukdomen.

Så jag visste.
Lite på avstånd.
Jag visste att Annika vid en tidpunkt hade både sin son och sin man på operationsbordet för en levertransplantation.
Jag visste om att Sams tarmar hade för mycket ärrbildningar för att fungera.
Jag visste att Sam fick en hjärnblödning som så när var slutet för honom.

Men nu när jag läser boken slår det mig ändå med sådan kraft. Jag visste. Men jag fattade inte!

Jag fattade inte hur sjuk Sam var.
Jag fattade inte hur nära det var många gånger.
Jag var inte ens i närheten av att fatta hur det påverkade familj, relationer, arbete. Hur det påverkade livet.
Och hur kan man fatta? Det är ogreppbart.

På sidan 116 kan jag inte andas längre. Jag slår igen boken med en smäll. Jag vankar runt i lägenheten. Jag går in till min dotter och smeker henne länge över kinden. Jag kryper ner bredvid min son och snusar på mitt friska, starka barn. Jag gråter. Jag gråter igen på sidan 159, sidan 174, sidan 182, sidan 190 ...

Den här boken ger en inblick i hur det är att leva med ett svårt sjukt barn och självklart är berättelsen om Sams kamp mycket gripande. Att en så liten kropp kan uthärda så mycket! Hans beundransvärda styrka. Hans goda humör. Och kärleken. Så mycket kärlek det finns i den här familjen.

Men kanske är det ändå Annikas berättelse om tiden efteråt som letar sig in under huden. Hur överlever man som mamma, som förälder, sitt barns död? Hur hanterar man sorgen? Skulden? Hur går man vidare?

Annika är en stark person. Vansinnigt stark. Hon vägrar låta sorgen överskugga de fina dagar de haft med Sam. Hon kämpar för att allt ska vara som vanligt. Men inget är som vanligt. Det fattas ett barn! Hon som alltid har räknat in fyra barn kan inte få in i sin kropp och sitt huvud att hon bara ska räkna till tre nu.

Jag läste en intervju med Annika kort efter Sams död. Där presenterades hon som journalist, bloggerska och trebarnsmor. Jag brast i gråt vid frukostbordet och tänkte på vilken kraftansträngning det måste ha krävts för henne att inte skrika "Fyra. Jag har fyra barn!". Kanske gjorde hon det. Inombords.

Men sorgen vägrar låta sig ignoreras. Den kräver att få bli erkänd. Och så småningom bearbetad. Det är ingen rak väg. Ibland går det fint. Jobbet funkar. Livet funkar. Nästan.

På sidan 211 dyker jag upp på ett litet hörn i berättelsen. Annika har ett barn som just har dött. Jag har ett som nästan är nyfött. Vi pratar. Också om Sam. "Det är OK. Jag är glad för sen tid vi fick tillsammans", säger Annika. "Hon är så stark", tänker jag. Jag skäms lite för att jag sitter där med min nyfödingslycka.

När jag läser det nu tänker jag "varför frågade jag inte mer, varför gjorde jag inte mer?"

Man kan bara vara stark så länge. Sedan kraschar det. Och det kraschar!
Hur överlever man som förälder sitt barns död? Hur hanterar man sorgen? Skulden? Hur går man vidare?

Det finns inget svar. För att man måste. För att det finns andra barn som behöver sin mamma. För att allt inte ska ha varit förgäves.

Jag var också rädd för att läsa den här boken av andra skäl. Tänk om jag inte skulle tycka om den? Annika är alltid välformulerad, men hur skriver man en sorgeberättelse utan att det blir platt? Hur skriver man om sjukdom utan att det bara blir en rad torra medicinska fakta staplade på varandra? Det hade jag inte behövt oroa mig för. Vi var alltid beredda är inte bara en sorgeberättelse. Det är en välformulerad och naken roman med stort läsdriv och ett ärligt, okonstlat språk som vet att berättelsen bär ändå, utan onödiga krusiduller. Det är en roman som går in under huden och rakt in i hjärtat.

Läs den. För att allt inte ska ha varit förgäves. För Sams skull!


Vi var alltid beredda
Författare: Annika Koldenius
Förlag: Weyler (2014)
ISBN: 9789187347580
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris

4 kommentarer:

  1. Så fint du skriver. Jag har också läst och berörts.

    SvaraRadera
  2. Svar
    1. Ja, författaren intervjuades i radio för inte så länge sedan.

      Radera