Flickan som lekte med elden

Har varit upptagen hela helgen med Stieg Larssons andra bok Flickan som lekte med elden. Mycket spännande kriminalroman! Bortsett från en irriterande tråd som inte knöts ihop med något annat så var det riktigt bra läsning.


"I uppföljaren till "Män som hatar kvinnor" är det Lisbeth Salander som står i centrum. En rad dramatiska händelser får Lisbeths mörka förflutna att göra sig påmint och när hon dras in i en mördarjakt där hon själv är villebråd bestämmer hon sig för att göra upp med det förgångna en gång för alla. Samtidigt har Mikael Blomkvist på Millennium fått korn på hett nyhetsstoff. Två personer, Dag och Mia, kan visa avslöjande fakta om en omfattande sexhandel mellan Östeuropa och Sverige. Många av de personer som utpekas har högt uppsatta positioner i samhället. När Dag och Mia blir brutalt mördade och misstankarna riktas mot Salander bestämmer sig Blomkvist för att driva sin egen utredning. Han upptäcker snart ett samband mellan morden och traffickingtemat. Den fruktade Zala, vars namn ständigt förekommer i utredningen, visar sig dessutom ha kopplingar till en viss Lisbeth Salander…"

Första stenen

Var ju bara tvungen att läsa den här deckaren som utspelas i Surahammar där jag har växt upp  - Första stenen av Tomas Kanger.

Som deckare betraktat var den väl högst ordinär och inte så välskriven, men den var lättläst och det är ju alltid rolig att läsa om bekanta miljöer. Men man blir ju irriterad också! Ingen i hela Sura skulle någonsin kalla den lilla gatstumpen mellan Konsum och posten för "gågatan". Jag tror inte att den kallas för nåt. Möjligen "torget" eftersom det är mer ett torg än en gata. Och det tog lång tid att lista ut att utestället "Ladan" bredvid idrottshallen är den gamla byggnaden i Folkets Park (som inte finns längre) bredvid ishockeyhallen. Och Lisjövägen heter just Lisjövägen och inte 252:an.


"Det här är första delen i en ny serie kriminal-romaner med den kvinnliga kriminalassistenten Elina Wiik som huvudperson. En brand anläggs i Folkets hus i Surahammar. Av en slump sover vaktmästaren över och blir innebränd. Genom ett vittnesmål riktas misstankarna mot Ismail, en invandrare som driver en av ortens pubar. Han saknar alibi och har dessutom ett starkt motiv genom att en nyöppnad pub i just Folkets hus håller på att konkurrera ut honom. Ismael döms också till fängelse. Elina Wiik kopplas bort från fallet och får i stället ta hand om fallet med en person som rapporteras saknad. Mannen verkar vara en oförvitlig familjefader, djupt engagerad i en frikyrklig rörelse. Men Elina börjar snart misstänka att det finns hemligheter i familjen och misstankarna förstärks när mannen hittas mördad. När hon sedan upptäcker att en av sönerna i familjen är huvudvittnet mot Ismail och att det finns uppenbara orimligheter i utredningen, inser hon att ett justitiemord begåtts. Hon kopplar ihop de båda fallen, vilket leder till starkt missnöje från några av hennes kollegor och också utsätter henne själv för livsfara."

Jenny

Jag är inte så glad för Jonas Gardell "live", men hans böcker om uppväxten (sin egen?) i Sävbyholm är bra, gripande och sätter sig i hjärtat. Alla som någon gång har gått i skolan känner nog igen sig på någon sätt, om än kanske inte i allt just denna sista svarta bok Jenny.


"Tjugofem år efteråt får Juha Lindström veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagskvällen före skolavslutningen då han inte var med. Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen, den som aldrig kan göras annorlunda. Jenny är den fristående fortsättningen på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré, böcker som lästs av miljoner svenskar."

Jane Austen-klubben

Jane Austen-klubben - Karen Joy Fowlers mystrevliga bok om en grupp människor som startar en bokcirkel för att läsa och diskutera Jane Austens böcker handlar inte alls om Jane Austen, men ger en lite inblick i sex personers liv och en stunds förströelse. Trevligt, lättsamt och mysigt. Alla liknelser mellan människor och hundar hade jag dock kunna vara utan! Men det är nästan så att man får lust att starta en egen Jane Austen-cirkel. Eller att läsa om böckerna. Eller åtminstone se filmen om Jane Austens liv som har premiär i mars

"Jane Austen-klubben är Jocelyns idé. Själv brukar hon föredra sina hundar framför människor, men bestämmer sig trots det för att samla sex personer, fem kvinnor och en man, för att en gång i månaden diskutera Jane Austens böcker. Men det blir i stället sina egna liv de pratar mest om under de sex månader de möts: äktenskap testas, kärleksaffärer inleds, ungdomssynder avslöjas och livsdrömmar blottläggs. Sylvias man har lämnat henne efter 32 års äktenskap och tre barn. Prudie närmar sig 30, är fransklärare och lyckligt gift, men drömmer om sex med andra män. 60-åriga Bernadette tycker att hon är gammal nog för att få uppföra sig som hon vill och Sylvias dotter, den vackra, äventyrliga Allegra har slutat tala med sin älskarinna. Och Grigg, klubbens enda man, är distanserad och verkar mest intresserad av datorer. Tillsammans utgör de en udda grupp människor i Kalifornien som inte vet mycket om varandra när bokcirkeln bildas. Men långsamt avslöjas alltmer om deras liv och innersta önskningar och de mest oväntade relationer uppstår. Precis som Jane Austen själv är Karen Fowler mästerlig på att att skildra människor och deras helt vanliga, komplicerade liv. Hon gör det kärleksfullt, elegant och med mycket humor. I Jane Austen-klubben finns mycket att hämta både för Austen-älskaren och andra läsare…"

Åskgudens son

Paasilinna är ju en av mina favoriter och Åskgudens son gör mig inte besviken. Den burleska historien om hur Åskguden skickar ner sin son på jorden för att återuppväcka intresset för den fornfinska religionen är både rolig och smart. Behållningen är som vanligt Paasilinnas sätt att beskriva fullständigt vansinniga händelseförlopp som att de är de mest självklara sakerna i hela världen.


"Om den kristna religionen tappat anhängare på senaste tiden så är det inget emot vad den finska fornreligionen har gjort de senaste hundra åren. De finska gudarna ser med förfäran vad som håller på att hända och bestämmer sig för att göra något åt saken. I en lite pastisch-liknande berättelse av det Nya Testamentet skickas den högste Åskgudens son ner till jorden för att omvända det finska folket till deras rätta forntida religion. Väl nere på jorden byter Åskgudens son skepnad med en människa för att inte väcka för mycket uppseende. Åskgudens son är numera i Sampsa Ronkainens skepnad, en 40-årig hunsad lantbrukare och antikhandlare. Arto Paasilinna skriver som vanligt på sitt enkla, lite bondeaktigt humoristiska språk. Dold bakom den lilla medborgaren i samhället delar han ut sparkar både åt höger och vänster. Och han träffar bra. Den gamla föråldrande kristna kyrkan liksom det nya mediesamhället och den krångliga byråkraten får snällt dansa med i Paasilinnas finska tango."

Bilden av pappa

Bilden av pappa av Thelma Ásdísardóttir och Gerdur Kristný är ingen litterär upplevelse, men en historia som måste berättas. Den är väldigt snabbläst, men stannar kvar i huvudet länge.  Frågan som aldrig blir besvarad är hur en far kan göra så mot sina egna barn!


"Thelma och hennes fyra systrar växer upp i ett gult hus på Hringbraut i Hafnarfjordur på 1970- och 80-talen. Där blir de utsatta för det mest grymma våld som ett barn kan utsättas för - de blir sexuellt utnyttjade av sin far och andra pedofiler. Thelma lär sig fort att absolut tystnad styr över hennes erfarenheter, en tystnad som hon inte bryter förrän hon är en vuxen kvinna och kommer i kontakt med Stígamot, en organisation bildad för att hjälpa kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade. Författaren Gerdur Kristný återger Thelmas historia nyanserat och sakligt. Bilden av pappa är berättelsen om en kvinna som har fått hjälp med att bearbeta de plågsamma upplevelserna i sitt förflutna och nu står som den slutliga segraren."

Vargskinnet

Kerstin Ekmans triologi Vargskinnet har stått i bokhyllan länge och väntat. Nu har jag äntligen lyckats ta mig igenom alla tre böckerna (men vissa avbrott). Jag gillar Ekman, men hon är inte lättläst. Liksom serien Kvinnorna och staden är Vargskinnet en berättelse om gripande kvinnoöden i en hård tillvaro. Miljön är den jämtländska byn Svartvattnet som känns igen från Händelser vid vatten och alla de ingredienser som gör Ekman till en så bra författare finns där. Ibland svävar hon ut i en slags andlig, mytisk berättarform som jag inte är lika förtjust i som den historiska och realistiska skildringen av människoödena, men det är inget som stör läsupplevelsen.

Guds barmhärtighet
"Med sitt rika språk drar Kerstin Ekman oss in i en bred och tät berättelse, om livets finsida och dess grovsida. Ekmans universum är helt sitt eget. Det är genialt gestaltat men samtidigt psykotiskt, anspänt, hotfullt. Varför är hennes människor så ogina, så cyniska, så självhatande, så olyckliga? Men Kerstin Ekman är en oerhört skicklig berättare och byn Svartvattnet framstår i romanen nästan som en andlig, kontemplativ plats, dit huvudpersonen kan återvända, och i den jämtländska byns långsamma vardagslunk finna ro och eftertanke. Som läsare kan man inte låta bli att påverkas och känna dragningskraften, bort från det hektiska vardagslivet till Svartvattnets tidlösa landskap fyllt med spännande människoöden, historier och myter."

Sista rompan

"Vårvintern 1916 kommer barnmorskan Hillevi Klarin med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland. Hon möter en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka blir hennes fosterbarn. Risten är den som minns i den här berättelsen. Hon är länken mellan levande och döda, och det är hon som kan höra bäckvattnet tala. Där finns också pojken Elis, han som rymmer hemifrån och genom sjukdomen kämpar sig till konstnärernas Berlin." 

"Kriget gestaltar om livet för människorna i Svartvattnet. I den här berättelsen, som är den andra delen av trilogin Vargskinnet, är Hillevi Halvarssons dotter Myrten vuxen. När hon ger sig iväg till Stockholm tar hon med sig en hemlighet som inte ens Kristin (Risten), hennes älskade fostersyster, vet om. Kristin som lidit en svår förlust genom kriget är fortfarande den som förmår tränga genom glömskan och förbinda det gamla med det nya. Fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör barngråt. Förr fanns ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom. Också Elis, konstnären, finns kvar i berättelsen; han lever nu i Sverige med sin hemlighet - om vem han är och var han kommer ifrån."



Skraplotter
"Skraplotter är den sista delen i Kerstin Ekmans historiesvit om några starka kvinnoöden i den jämtländska byn Svartvattnet under 1900-talet. Prästen Ingefrid, Myrtens bortadopterade dotter, dyker en vinterkväll upp i byn Svartvattnet. Ett testamente har avslöjat släktskapet och låtit henne ärva en mindre förmögenhet och fastigheten. Kontrasten blir uppenbar mellan Ingefrids hektiska prästliv i Stockholm och den lugna tillvaron i den jämtländska glesbygden. Vistelsen i Svartvattnet visar sig bli ett nödvändigt andrum i hennes liv. I konfrontationen med sitt ursprung, med mamman och mormoderns levnadsöden, sätts hennes eget liv och hennes religiösa tro i nya avgörande perspektiv. I byn finns också den berömde glaskonstnären Elias Eriksson som efter många år flyttat tillbaka till Svartvattnet. Ingefrid och Elias livs sammanflätas under berättelsens gång, alltmedan deras livshistorier nystas upp och ett avgörande avslöjande kommer allt närmare."

Det andra målet

Jag har ju glömt att skriva om Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet som jag läste ut förra veckan. Som vanligt med noveller så läser jag det lite för snabbt, som kapitel i en bok, och min hjärna jobbar febrilt med att få dem att hänga ihop. Oftast gör de ju inte det. Men i den här novellsamlingen så fungerar det för det mesta. Novellerna har teman och persongalleri som återkommer. Samma händelse berättas fler gånger ur olika personers synvinkel. Det är vardagliga händelser, lite vemodigt "lagom-svenska", rakt berättade utan krusiduller, men ibland med en oväntad tvist.

Och när jag läser så hör jag Jonas Karlssons trygga röst i huvudet, som en egen uppläsare. Jag tyckte om det.

Främmande fågel

Precis lagom när jag hade läst ut den andra delen i min tunglästa Ekman-triologi så hittade jag Anna Janssons Främmande fågel i en slumplåda på ICA och det blev en perfekt pausbok. Anna Janssons deckare i Gotlandsmiljö är annars typisk sommarläsning, men funkar bra i februari också.


"Det man fruktat mest har hänt. Fågelinfluensan har drabbat Gotland. Berit Hoas, kokerska på ett fotbollsläger för 50 barn, insjuknar hastigt och förs till sjukhus. Smittskyddsläkaren beslutar att barnen på lägret och deras tränare ska hållas i karantän, och det blir polisens uppdrag att se till att ingen bryter mot avspärrningen. När föräldrarna får veta att det inte finns någon effektiv medicin står man inför en paniksituation."

Jag älskade honom

Jag håller på att kämpa mig igenom Kerstin Ekmans triologi Vargskinnet, som är bra men ganska tungläst. Kände att jag behövde en paus mellan bok ett och två och blev så glad när jag upptäckte att det fanns ytterligare en bok av min höstfavorit Anna Gavalda i pockethyllan. Jag älskade honom är ett nätt bok - det skulle kunna vara en lång novell - om kärlek, svek och om en gryende vänskap. Vemodig såklart - det är ju Gavaldas specialité - men hoppfull och mycket mänskligt.


"Chloé, trettiotvåårig tvåbarnsmor, älskar - eller älskade - sin man. Men han har just övergett henne för en annan. Hennes svärfar tar sig an henne och de två små flickorna över ett veckoslut på landet. Chloé upplever svärfadern som kall, sluten och patrialkalisk. Men påverkad av Chloés förtvivlan öppnar han sig för henne och berättar om de hemliga passionerna i sitt liv - hur han också älskat, och svikit. Chloé är till en början inte särskilt intresserad av svärfaderns berättelse men så småningom berörs hon och blir både utmanad och provocerad. Det uppstår en regelrätt ordduell emellan dem och det visar sig att även en modern ung kvinna kan hysa en hel del moralism och omvända fördomar. Genom Anna Gavaldas sedvanliga drastiska humor dras vi med in i en ung kvinnas och en gammal mans drömmar, förhoppningar, kärlekar och längtan - ömsom roade, ömsom rörda."

Eragon

Man skulle kunna tro att jag har fastnat i barnfantasyträsket, men det har varit så mycket prat om Eragon av Christopher Paolini att jag var tvungen att läsa den. Min väninnas äldsta son blev ju förfärad när han hörde att jag inte läst den. Jag som lågt högt i kurs hos honom innan genom mitt Harry Potter-intresse sjönk som en sten.

Men nu har jag alltså läst den. Jag förstår inte riktigt hur den har kunnat bli så stor. Det känns som en väldigt basic fantasyberättelse - alla de vanliga ingredienserna, men inget utöver det. Jag är ju medveten om att den är skriven för barn, men måste språket vara så torftigt bara för det? Nu läste jag på originalspråk, men har hört att den svenska översättningen är ännu värre. Det är också lite svårt att känna någon sympati eller känna något alls för huvudpersonen som är en väldigt platt karaktär. Och tyvärr så blir det aldrig riktigt spännande …

Men, uppföljaren Eldest ligger redan därhemma så det kan hända att jag läser den med trots allt.


"When Eragon finds a polished stone in the forest, he thinks it is the lucky discovery of a poor farm boy; perhaps it will buy his family meat for the winter. But when the stone brings a dragon hatchling, Eragon soon realizes he has stumbled upon a legacy nearly as old as the Empire itself. Overnight his simple life is shattered and he is thrust into a perilous new world of destiny, magic and power. With only an ancient sword and the advice of an old storyteller for guidance, Eragon and the fledgling dragon must navigate the dangerous terrain and dark enemies of an Empire ruled by a king whose evil knows no bounds. Can Eragon take up the mantle of the legendary Dragon Riders? The fate of the Empire may rest in his hands…"

Fru Satoris - en vanlig kvinna

Elke Schmitter är en ny författare för mig och den lilla boken Fru Satoris - en vanlig kvinna har stått i min bokhylla länge utan att locka till läsning. Jag vet inte hur den hamnade där - kanske beror det på den snygga pocketutgåvan (ser helt annorlunda ut än omslagsbilden nedan). Ibland köper jag böcker bara med ögonen. Men den lilla tunna boken är inte en bagatell utan en stark skildring av en kvinnas längtan efter kärlek. På baksidan står det att den kan kallas en modern Madame Bovary och där finns många likheter.


"På en danstillställning i en landsortsstad träffar kontoristen Margarethe en ung man som hon förälskar sig i. Han är lugn och blyg, hon uppfattar knappt vad han heter, men hon är säker på att detta är hennes livs kärlek. När det visar sig att han tillhör en rik familj ändrar detta inte hennes känslor och förhoppningar. Men en dag lämnar han henne utan ett ord till förklaring - och kort tid därefter gifter han sig med en annan kvinna. Även Margarethe gifter sig - men snarare av vrede och förtvivlan än av kärlek. Hon blir fru Sartoris, hennes tid förflyter i ett livlöst äktenskap med banktjänstemannen Ernst, en trög, förnöjsam man. Hans mål i livet var att ha det trivsamt, i det avseendet var han klar och genomskinlig som ett glas vatten. År efter år tillbringar de kvällarna i soffan framför TV:n, äter nötter och dricker vin med svärmodern i fåtöljen intill och med dottern ensam på sitt rum. Men till slut bryter kärleken in i hennes liv en andra gång: all hennes oförbrukade energi får utlopp i en affär med en gift man och familjefar. Den häftigt uppblossande passionen är inte bara en flykt, den ska bli det slutgiltiga uppbrottet till ett nytt liv. Det är så hon tänker sig det, det är det hon bereder sig på - och då ska fru Sartoris inte längre vara någon helt vanlig kvinna."

Mannen i sjön

Ah, vad kan vara bättre än en söndag på soffan med en bra deckare. Det enda problemet med Arnaldur Indridasons Mannen i sjön var att den tog slut lite för snabbt. Hade gärna drömt mig bort i hans värld lite längre - mord och ond bråd död till trots.


"Vattnet sjunker undan i sjön Kleifarvatn på Island. Och på sjöbotten, fastbundet vid en rysk spionutrustning, hittar man liket av en man. Det står genast klart att skelettet är gammalt, och allt pekar på att brottet har begåtts under tiden för kalla kriget. Samtidigt som Erlendur och hans kollegor jobbar sig bakåt i tiden med hjälp av olika indicier berättas en annan historia. Den handlar om en ung isländsk student i Östtyskland på femtiotalet och slutar så småningom i vår tid. Händelser från två tidsplan vävs samman i en spännande berättelse om hur en grupp isländska ungdomar, uppfyllda av drömmar och hopp, ger sig av för att studera i det kommunistiska himmelriket Östtyskland där de dock möts av moraliskt förtryck och ett allestädes närvarande angiverisystem."

Livets vatten

Inger Alfvéns böcker ger mig alltid ångest - jag vet inte varför! Och jag vet inte varför jag fortsätter läsa dem. Någonstans i bakhuvudet hör jag väninnans röst som säger att Alfvéns böcker är bäst i världen och jag tror att jag tänker att jag ska ge dem en chans till. Livets vatten är inget undantag från ångestregeln, men å andra sidan så ska nog denna bok förmedla just den känslan.

"Det var på nyårsdagens morgon längst bak i en Boeing 767 på cirka tiotusen meters höjd över havet som Lova lärde känna Roland. Där satt han bredvid henne i nerspilld smoking med sin flygrädsla och sin dygnsgamla skäggstubb på väg till Kanarieöarna. En konstnär som livet hanterat ovarsamt, ett liv som han hanterar ovarsamt. Men det vet hon inte ännu.
Lova är en självförsörjande yrkesstolt kvinna, änka med en vuxen son som är på väg att flytta hemifrån. Hon drömmer om att leva som alla andra i glädje och gemenskap med en man och ur de första mötena växer ett trevande och knappt erkänt förhållande. Men vad som är kärlek, beroende och utnyttjande blir allt otydligare och det kräver Lovas hela viljestyrka att anpassa sin dröm till verkligheten."

Det tredje tecknet

Isländsk litteratur ligger mig varmt om hjärtat så klart. Och Yrsa Sigurdardóttirs deckardebut Det tredje tecknet var en julklapp och lite extra rolig läsning eftersom den utspelas på universitetet i Reykjavik och till stora delar i byggnaden Ardnagardur där jag hade de flesta av mina föreläsningar i somras. Som deckare betraktat kommer den inte i närheten av landsmannen Arnaldur Indridasons suggestiva berättarstil, men är absolut tillräckligt spännande för att sitta uppe till klockan tre på natten för att få veta hur det går.

"En tysk student hittas mördad och torterad på universitetet i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan. Thóra, en kvinnlig isländsk advokat, åtar sig fallet och inser snabbt att det finns förgreningar långt bakåt i tiden samt utanför öns gränser. Och till den nordvästra delen av Island, där de isländska häxbålen brann."

Vid hägerns skarpa skri

Jag upptäckte Lian Hearns serie om klanen Otori när jag läste barnlitteratur. Tidigare hade jag inte tänkt på hur fantastiskt bra och välskrivna ungdomsböcker kan vara och fantasy är inte heller min favoritgenre. Men detta känns mer som historisk roman än fantasy och är en värld man inte gärna vill lämna. Trilogin - som består av böckerna Över näktergalens golv, På en kudde av gräs och Under lysande måne - följs nu av en fjärde bok. Vid hägerns skarpa skri är en uppföljare och en bra sådan!


"Sagan om klanen Otori är en fiktiv histioria men ändå väl planterad i den japanska historien - mytbilder, religion, könsroller, främlingsfientligheten, sederna och traditionerna är alla hämtade från den stolta och starka feodala medeltida historien. Denna den fjärde delen är en uppföljare till trilogin. Vi får nu möta Takeo och Kaede efter 15 års äktenskap och gemensamt härskande över de tre ländernas rike. Profetian säger att Takeo endast kan falla för sin egen sons hand, och han har en son utom äktenskapet - som nu är 16 år! En son som Kaede inte känner till, hon som har fött honom tre döttrar, Shigeko som är 15 och tvillingarna Miki och Maya som är ett par år yngre, och hon vill inget hellre än föda honom en son."

Buddenbrooks

Att läsa Thomas Manns Buddenbrooks på semester i Kario blir en väldigt kontrast, men också en trygg tillflykt när allt runt omkring känns kaotiskt. För Buddenbrooks är en mycket klassisk roman, en familjesaga och en härlig läsning. Jag blir alltid lika förvånad över böcker där det egentligen inte händer någonting, men som ändå har ett väldigt driv i läsningen som gör att man inte kan släppa den. Tegelstensformatet kan tyckas avskräckande, men det är på intet sätt en tung bok.


"Romanen skildrar en familjs utveckling under fyra generationer från köpmän till konstnärer. Den utspelas i Lübeck, den gamla hansastaden, som här lever upp med sin hamn, sina gator, torg och idylliska omgivningar. Thomas Mann härstammade själv från en gammal köpmanssläkt i Lübeck och hans roman bygger i stor utsträckning på hans egna upplevelser. Den smärtsamma slitning som han hade känt inom sig mellan faderns trygga borgerlighet och moderns konstnärstemperament speglas i bokens konflikt mellan livskraftiga vardagsmänniskor och ömtåliga konstnärsnaturer. "Buddenbrooks" är mycket mer än en berättelse om en högborgerlig släkts öden. Den är liksom Thomas Manns hela författarskap ett slags andlig självbiografi."

Den yttersta kärlekens gulag

Den yttersta kärlekens gulag av James Meek är en bok som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Kastrater, kannibaler och religiösa fanatiker i ett ruskigt kallt Sibirien - kan det vara något? Men boken släpper inte taget, jag måste få veta hur det går, jag måste få lära känna personerna i boken bättre. En sällsam historia.


"Sibirien, vintern 1919. Den lilla staden Jazyk är ockuperad av en tjeckisk legion som håller alla invånare i ett järngrepp, anförda av den storhetsvansinnige kaptenen Matula. De fördriver tiden med att dricka, längta hem och uppvakta den vackra änkan Anna Petrovna. Vad de inte vet är att större delen av folket i staden tillhör en förbjuden sekt med religiösa kastrater, självstympare, som dragit sig undan resten av världen. Till detta kaos kommer den förrymde lägerfången Samarin, halvt galen av hunger och köld. Med sig bär han revolutionens livsfarliga gnista av förälskelse och våld. Samarin blir inhyst hos Anna Petrovna och snart exploderar krutdurken…"

En märklig affär

Jag var ingen deckarfantast förut men Peter Robinsons serie om Alan Banks har fångat mig och släpper inte taget. Jag läser dem gärna på originalspråk, men nu senast blev det En märklig affär som precis har kommit i svensk pocket.


"Efter den våldsamma branden som ödelade hans hem har överkommissarie Alan Banks varit sjukskriven. Han är trött, deprimerad, och vet inte om han någonsin orkar återgå till arbetet vid Yorkshirepolisen. När brodern Roy, som inte hört av sig på många år, plötsligt tar kontakt ser Alan en chans att börja om. Han beger sig till London, men när han kommer dit är Roy spårlöst försvunnen. Samtidigt utreder kollegan Annie Cabbot mordet på en ung kvinna som har hittats död i sin bil med ett skotthål i huvudet. Ingen vet vem hon är och hon har inga handlingar på sig. Det enda man finner är en papperslapp med Alan Banks namn och adress. Den döda kvinnan visar sig vara Roys flickvän och Alan anar ganska snart ett samband med broderns försvinnande. Och ju djupare han gräver i Roys förflutna desto mer inser han hur lite de två bröderna egentligen visste om varandra."

Historikern

Det går långsamt med läsningen nuförtiden, men den här boken var rätt trevligt att ha med sig i väskan under en längre tid. Elizabeth Kostovas Historikern är en spännande bok med vampyrtema. Den påminner lite om Da Vinci-koden på det viset att en gåta ska lösas och huvudpersonerna måste läsa gamla dokument, tolka texter och resa till många länder för att hitta gåtans svar. De blir också jagade och hotade till livet. Men detta är så mycket mer välskrivet och med långt mer mångfacetterade personskildringar. Spännande och smart!

"En ung kvinna utforskar sin far historikerns bibliotek när hon en sen kväll gör en märklig upptäckt. I en bok hittar hon ett gulnat brev med en olycksbådande inledning. Sidorna i boken är helt tomma sånär som på ett träsnitt föreställande en drake. Och under draken står ett enda, skräckinjagande ord: Drakulya. Det visar sig att kvinnans far som ung forskare kom en fruktansvärd historisk sanning på spåren. En hemlighet, som folket i Östeuropa länge hade känt till, nämligen att legenden om Dracula faktiskt var helt sann. När fadern försvinner och hon måste ge sig av för att söka efter honom, inser hon att sagan faktiskt är sann och att det inte bara är hennes eget liv som står på spel."