Eragon

Man skulle kunna tro att jag har fastnat i barnfantasyträsket, men det har varit så mycket prat om Eragon av Christopher Paolini att jag var tvungen att läsa den. Min väninnas äldsta son blev ju förfärad när han hörde att jag inte läst den. Jag som lågt högt i kurs hos honom innan genom mitt Harry Potter-intresse sjönk som en sten.

Men nu har jag alltså läst den. Jag förstår inte riktigt hur den har kunnat bli så stor. Det känns som en väldigt basic fantasyberättelse - alla de vanliga ingredienserna, men inget utöver det. Jag är ju medveten om att den är skriven för barn, men måste språket vara så torftigt bara för det? Nu läste jag på originalspråk, men har hört att den svenska översättningen är ännu värre. Det är också lite svårt att känna någon sympati eller känna något alls för huvudpersonen som är en väldigt platt karaktär. Och tyvärr så blir det aldrig riktigt spännande …

Men, uppföljaren Eldest ligger redan därhemma så det kan hända att jag läser den med trots allt.


"When Eragon finds a polished stone in the forest, he thinks it is the lucky discovery of a poor farm boy; perhaps it will buy his family meat for the winter. But when the stone brings a dragon hatchling, Eragon soon realizes he has stumbled upon a legacy nearly as old as the Empire itself. Overnight his simple life is shattered and he is thrust into a perilous new world of destiny, magic and power. With only an ancient sword and the advice of an old storyteller for guidance, Eragon and the fledgling dragon must navigate the dangerous terrain and dark enemies of an Empire ruled by a king whose evil knows no bounds. Can Eragon take up the mantle of the legendary Dragon Riders? The fate of the Empire may rest in his hands…"

Fru Satoris - en vanlig kvinna

Elke Schmitter är en ny författare för mig och den lilla boken Fru Satoris - en vanlig kvinna har stått i min bokhylla länge utan att locka till läsning. Jag vet inte hur den hamnade där - kanske beror det på den snygga pocketutgåvan (ser helt annorlunda ut än omslagsbilden nedan). Ibland köper jag böcker bara med ögonen. Men den lilla tunna boken är inte en bagatell utan en stark skildring av en kvinnas längtan efter kärlek. På baksidan står det att den kan kallas en modern Madame Bovary och där finns många likheter.


"På en danstillställning i en landsortsstad träffar kontoristen Margarethe en ung man som hon förälskar sig i. Han är lugn och blyg, hon uppfattar knappt vad han heter, men hon är säker på att detta är hennes livs kärlek. När det visar sig att han tillhör en rik familj ändrar detta inte hennes känslor och förhoppningar. Men en dag lämnar han henne utan ett ord till förklaring - och kort tid därefter gifter han sig med en annan kvinna. Även Margarethe gifter sig - men snarare av vrede och förtvivlan än av kärlek. Hon blir fru Sartoris, hennes tid förflyter i ett livlöst äktenskap med banktjänstemannen Ernst, en trög, förnöjsam man. Hans mål i livet var att ha det trivsamt, i det avseendet var han klar och genomskinlig som ett glas vatten. År efter år tillbringar de kvällarna i soffan framför TV:n, äter nötter och dricker vin med svärmodern i fåtöljen intill och med dottern ensam på sitt rum. Men till slut bryter kärleken in i hennes liv en andra gång: all hennes oförbrukade energi får utlopp i en affär med en gift man och familjefar. Den häftigt uppblossande passionen är inte bara en flykt, den ska bli det slutgiltiga uppbrottet till ett nytt liv. Det är så hon tänker sig det, det är det hon bereder sig på - och då ska fru Sartoris inte längre vara någon helt vanlig kvinna."

Mannen i sjön

Ah, vad kan vara bättre än en söndag på soffan med en bra deckare. Det enda problemet med Arnaldur Indridasons Mannen i sjön var att den tog slut lite för snabbt. Hade gärna drömt mig bort i hans värld lite längre - mord och ond bråd död till trots.


"Vattnet sjunker undan i sjön Kleifarvatn på Island. Och på sjöbotten, fastbundet vid en rysk spionutrustning, hittar man liket av en man. Det står genast klart att skelettet är gammalt, och allt pekar på att brottet har begåtts under tiden för kalla kriget. Samtidigt som Erlendur och hans kollegor jobbar sig bakåt i tiden med hjälp av olika indicier berättas en annan historia. Den handlar om en ung isländsk student i Östtyskland på femtiotalet och slutar så småningom i vår tid. Händelser från två tidsplan vävs samman i en spännande berättelse om hur en grupp isländska ungdomar, uppfyllda av drömmar och hopp, ger sig av för att studera i det kommunistiska himmelriket Östtyskland där de dock möts av moraliskt förtryck och ett allestädes närvarande angiverisystem."

Livets vatten

Inger Alfvéns böcker ger mig alltid ångest - jag vet inte varför! Och jag vet inte varför jag fortsätter läsa dem. Någonstans i bakhuvudet hör jag väninnans röst som säger att Alfvéns böcker är bäst i världen och jag tror att jag tänker att jag ska ge dem en chans till. Livets vatten är inget undantag från ångestregeln, men å andra sidan så ska nog denna bok förmedla just den känslan.

"Det var på nyårsdagens morgon längst bak i en Boeing 767 på cirka tiotusen meters höjd över havet som Lova lärde känna Roland. Där satt han bredvid henne i nerspilld smoking med sin flygrädsla och sin dygnsgamla skäggstubb på väg till Kanarieöarna. En konstnär som livet hanterat ovarsamt, ett liv som han hanterar ovarsamt. Men det vet hon inte ännu.
Lova är en självförsörjande yrkesstolt kvinna, änka med en vuxen son som är på väg att flytta hemifrån. Hon drömmer om att leva som alla andra i glädje och gemenskap med en man och ur de första mötena växer ett trevande och knappt erkänt förhållande. Men vad som är kärlek, beroende och utnyttjande blir allt otydligare och det kräver Lovas hela viljestyrka att anpassa sin dröm till verkligheten."

Det tredje tecknet

Isländsk litteratur ligger mig varmt om hjärtat så klart. Och Yrsa Sigurdardóttirs deckardebut Det tredje tecknet var en julklapp och lite extra rolig läsning eftersom den utspelas på universitetet i Reykjavik och till stora delar i byggnaden Ardnagardur där jag hade de flesta av mina föreläsningar i somras. Som deckare betraktat kommer den inte i närheten av landsmannen Arnaldur Indridasons suggestiva berättarstil, men är absolut tillräckligt spännande för att sitta uppe till klockan tre på natten för att få veta hur det går.

"En tysk student hittas mördad och torterad på universitetet i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan. Thóra, en kvinnlig isländsk advokat, åtar sig fallet och inser snabbt att det finns förgreningar långt bakåt i tiden samt utanför öns gränser. Och till den nordvästra delen av Island, där de isländska häxbålen brann."

Vid hägerns skarpa skri

Jag upptäckte Lian Hearns serie om klanen Otori när jag läste barnlitteratur. Tidigare hade jag inte tänkt på hur fantastiskt bra och välskrivna ungdomsböcker kan vara och fantasy är inte heller min favoritgenre. Men detta känns mer som historisk roman än fantasy och är en värld man inte gärna vill lämna. Trilogin - som består av böckerna Över näktergalens golv, På en kudde av gräs och Under lysande måne - följs nu av en fjärde bok. Vid hägerns skarpa skri är en uppföljare och en bra sådan!


"Sagan om klanen Otori är en fiktiv histioria men ändå väl planterad i den japanska historien - mytbilder, religion, könsroller, främlingsfientligheten, sederna och traditionerna är alla hämtade från den stolta och starka feodala medeltida historien. Denna den fjärde delen är en uppföljare till trilogin. Vi får nu möta Takeo och Kaede efter 15 års äktenskap och gemensamt härskande över de tre ländernas rike. Profetian säger att Takeo endast kan falla för sin egen sons hand, och han har en son utom äktenskapet - som nu är 16 år! En son som Kaede inte känner till, hon som har fött honom tre döttrar, Shigeko som är 15 och tvillingarna Miki och Maya som är ett par år yngre, och hon vill inget hellre än föda honom en son."