Jag har redan läst flera väldigt bra böcker i år. Häromdagen skrev jag om
en bok som jag redan nu tror kan vara en av årets bästa.
Lila av
Marilynne Robinson kommer att vara med och fightas där i toppstriden.
Jag fick boken i julklapp, men sparade på den lite. Sedan började läsa den när jag var sjuk, men bestämde mig för att lägga den åt sidan eftersom mitt trötta huvud inte riktigt kunde ge den uppmärksamheten den förtjänade.
För det är en bok som kräver lite koncentration. Gränsen mellan nutid och dåtid är nästan sömlös när historien om flickan och kvinnan Lila berättas.
Barnet Lila som rövas från trappan utanför sin familjs hus, men det kanske är hennes räddning. Flickan Lila som lever med den hemlösa kvinnan Doll och följer med henne längs vägarna mellan tillfälliga jobb. Den unga kvinnan Lila som träffar den gamla prästen John Ames och upplever en kärlek som hon inte trodde hon skulle finna och som inte inte vågar tro på att hon är värd.
Religion, tro och synd är ett genomgående tema, men för mig handlar den ännu mer om utsatthet, överlevnad och kärlek. De långa samtalen om bibeltexter mellan Lila och John, som kanske kan uppfattas som trista, behöver kanske inte läsas bokstavligt, utan är för mig deras sätt att blygt närma sig varandra och ett sätt för Lila att bearbeta olika saker hon varit med om under sin uppväxt.
Miljön i den amerikanska mellanvästern på 20- och 30-talet för tankarna till
Steinbecks Vredens druvor och den lite ödesmättade stämningen påminner om del av
Joyce Carol Oates böcker, men så är det något annat som fångar mig, något stilla och skört, som troligen är Marilynne Robinsons alldeles eget sätt att berätta - och jag gillar det väldigt mycket!
Lila
Författare: Marilynne Robinson
Förlag: Weyler (2015)
ISBN: 9789187347733
Finns t.ex. hos
Bokus eller
Adlibris
Det är svårt att beskriva handlingen i boken utan att avslöja saker för dem som inte har läst böckerna, men när två världar är på väg mot ett oundviklig och förödande krig så kommer de mest osannolika allianser behövas för att undvika en katastrof. Det här är en berättelse som utmanar vad som är gott och ont, rätt och fel.
Tvåtusen inlägg! Det vill jag ju fira.
Boken handlar lika mycket om Samanthas egen uppväxt och om hennes sökande efter sammanhang och identitet, som om hjältinnorna. Författaren väver in roliga och tänkvärda läsupplevelser i nutid och dåtid. Den här boken är rolig och charmig. Samantha Ellis skriver personligt och lättillgängligt och det är ett nöje att följa hennes omläsningsäventyr. Boken är också ett exempel på en av mina favoritgenrer - nämligen böcker om böcker.
Mhairi McFarlane är min nya feel good-favorit. Hennes huvudpersoner är smarta och roliga och av "ta ingen skit"-typen.
Kulturkollo håller i bokcirklar på Facebook och nu har turen kommit till Austen-klassikern Northanger Abbey.
Det var väldigt trevligt att upptäcka att jag hade del sex och sju av Carin Gerhardsens Hammarbyserie här hemma i hyllan. Jag lyckades också få tag på den avslutande boken på det närliggande stadsdelsbiblioteket och kunde ägna mig åt att slukläsa dem alla tre på raken.
För det är samma persongalleri som är huvudpersoner i alla böckerna och vissa teman löper genom hela serien även om det är minst ett nytt fall i varje bok.
"... som Chocolate, fast med blommor och i amerikansk sydstatsmiljö", står det på boken och det fångar det hela ganska bra. Boken flyter på med olika förvecklingar och inte speciellt oförutsägbara kärleksrelationer. Trams, men ganska trivsamt trams.
Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare är en novellsamling, eller kanske ännu hellre textsamling, av Lydia Davis som jag läst och diskuterat i bokcirkeln Kulturkollo läser.
