Simma med de drunknade

Jag har precis läst ut en bok som jag är benägen att utse till en av årets bästa. Ja, det är riskabelt att göra det redan i mitten av februari, men jag skulle bli väldigt förvånad om den här boken inte finns med på topplistan när jag sammanfattar årets läsning.

Ibland är det svårt att sätta fingret på vad man gillar med en bok - är det ämnet, språket, stämningen? I Simma med de drunknade av Lars Mytting är det en särdeles lyckad kombination av alla de sakerna. Berättelsen om Edvard som växer upp med sin farfar Sverre på en gård på den norska landsbygden fångar mig från sida ett. Tempot är långsamt och eftertänksamt. Huvudpersonerna lever ett enkelt liv, nära naturen och har inte mycket att göra med grannarna. När farfadern dör får Edvard veta att det finns en kista åt honom som har väntat på byns begravningsbyrå i många år. En kista i ett sällsynt träslag och som är snickrad av farfaderns bror Einar. En bror som är död sedan länge.

Edvard bestämmer sig för att försöka forska i Einars liv och eventuella död och samtidigt hoppas han få klarhet i den märkliga olycka som hans föräldrar omkom i när han bara var tre år gammal. Han hittar några ledtrådar bland farfaderns gamla papper och de leder honom till Shetlandsöarna och till Frankrike. De leder honom till krigshistoria, familjehemligheter och så småningom närmare sin egen historia.

Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Trots att det inte är en deckare, så är det minst lika spännande. Boken innehållet också mycket europeisk historia som vävs in på ett väldigt bra sätt. Som ett tema genom boken finns också trä och trädslag - kanske inget som jag normalt hade fastnat för, men det är en viktig del av berättelsen här. Miljöerna både i Norge och på Shetlandsöarna och den vemodiga stämningen i boken fångar mig också.

Ja, jag gillar helt enkelt allt med den här boken!

---

Simma med de drunknade
Författare: Lars Mytting
Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)
ISBN: 9789146228585
Finnst.ex. hos Bokus eller Adlibris