Fattigmans heder

Färöarna är det nordiska land som januariboken i den nordiska läsutmaningen ska komma ifrån. Det vimlar inte av färöisk litteratur i pockethyllan. Inte på biblioteket heller, så urvalet gick helt enkelt till så att jag fick ta den bok som fanns.

Jag kom hem med Fattigmans heder av Heðin Brú (Hans Jacob Jensen). När boken först kom ut 1940 blev den "barnförbjuden" på grund av sitt grova språk och hedniska karaktärer, men har senare blivit en klassiker och en av de mest älskade böckerna i färöisk litteraturhistoria.

Det är en nätt liten bok på 130 sidor, med det känns som att jag som läsare får en bra inblick i hur livet på Färöarna kunde te sig i brytningpunkten mellan gammalt och nytt. Boken är full av färgstarka personligheter. Huvudpersonen är den gamle mannen Ketil. Han är färöing av den gamla skolan och det är med besvikelse han ser hur barnen tar avstånd från det gamla. I hans ögon är de lata och absolut galna som t.ex. sätter sig i skuld för att bygga ett hus. Barnen å andra sidan tycker att pappan är bakåtsträvande och i sin tur absolut galen som envisas med att bo kvar i sitt gamla jordkulehus.

Boken börjar med en blodig valjakt som Ketil och sonen Kálv deltar i. När valköttet sedan säljs på auktion ropar den vanligtvis sansade Ketil in en stor mängd valkött och riskerar att skuldsätta sig. Det är den största skam han kan tänka sig. Ketil och hans fru kämpar och knogar för att skaffa mat till sig själva och hemmasonen Kálv och för att få ihop pengar att betala valköttet. Kálv är inte till mycket hjälp. Han är lat och rädd för allt (en för övrigt en märklig karaktär - han beskrivs som att han är ett barn. I början trodde jag att han var en så där 8-10 år, men han är en vuxen man på 24 år). Inget blir lättare av att grannarna gärna utnyttjar Ketils goda hjärta och att barnen gärna förser sig av faderns fiskfångster, men sällan hjälper honom.

Det här är ingen bok jag hade hittat i vanliga fall, men jag är ganska nöjd med att ha läst den. Språkligt påminner den lite om de isländska sagorna (som jag gillar) och de absurda dragen är också något jag uppskattar. Det grova språket? Tja, att Ketils fru kallar sina svärdöttrar för slynor titt som tätt är väl knappast särskilt upprörande 2012 ;)

Bonusfakta: I original heter boken Feðgar á ferð som bokstavligen översatt blir "Far och son på färd".

Jag tipsar och tävlar

Känner ni till Babyboken.se? Om inte så gå in på deras hemsida bums och titta. Finfina böcker för små människor som skickas hem till dig. Hur bra som helst :)

Och om man tipsar kan man tävla ;)

Dead Reckoning

Dead Reckoning är den elfte delen i Sookie Stackhouse-serien av Charlaine Harris. Som vanligt dras Sookie in i absurda händelser med en rad övernaturliga varelser. Vampyrer, varulvar, hamnskiftare, häxor och feer är numera vardagsmat för henne. Det är dock inte de stillsammaste av vänner och dessutom har hon också gjort sig ovän med en hel del läskiga typer.

Jag vet inte om det är någon idé att jag ger mig in i någon beskrivning av handlingen för i vanlig ordning är det ganska stökigt med flera trådar som löper parallellt och, i vanlig ordning, är det våldsamt och blodigt. En våldsam uppgörelse i vampyrvärlden, en attack mot baren som hennes vän Sam äger och där Sookie jobbar, feer med dolda motiv - hur beskriver man det?

Men den här gången är jag lite besviken. Jag saknar lite av humorn som brukar lyfta de här böckerna. Det är också förvånansvärt lite sex för att vara en Sookie Stackhouse-bok ;)
Kanske är detta en mellanbok? Kanske har Charlaine Harris skrivit en bok för mycket i den här serien (fast det ska bli två till tror jag)? Kanske har jag tröttnat?

Underhållning för stunden var det i alla fall.

Mirakel

Ännu en ungdomsbok och ännu en bok som kom i min julpocketpåse.

Mirakel av Renate Nedregård handlar om Rakel - en helt vanlig 17-åring som sjunger i en gospelkör. Men hon har en fantastisk röst och en dag blir hon headhuntad till Idol.  Hon vinner inte med det är startskottet för en internationell musikkarriär.
När hon är 21 år toppar hon hitlistorna under namnet Miracle och lever kändisliv. Men en dag gör hennes förflutna sig påmint och hon hon får anledning att tänka över val som hon gjort.
Boken visar popstjärnelivets baksidor och hur det kan vara att få något som man kanske inte ville ha, men utan att Rakel behöver be om ursäkt för sin framgång. Inte alls dumt - jag gillade det här. Jag har lånat ut den till en 15-åring jag känner och jag hoppas att hon också gillar den.

Renate Nedregård är TV-journalist i Norge och det här är hennes debutroman.

Det är så logiskt att alla fattar utom du

Jag gillar att läsa så kallade ungdomsböcker. Det finns så många bra ungdomsböcker som alla borde läsa. Det är så logiskt att alla fattar det utom du av Lisa Bjärbo är en sådan bok. Den tog sig in på mitt "bokslut" för 2011 som "Årets titel", men det är mycket mer med den här boken än bara titeln.

Det är vänskap.
Det är tonårsjobbiga grejor.
Det är föräldrar som inte fattar.
Det är fumlig sex.
Det är sorgliga saker.
Det är syskon som är ganska schyssta trots allt.
Det är kärlek.
Självklart är det kärlek.
Det är Johan och Ester.
Framförallt är det Johan och Ester.

Och nu tror ni att ni redan vet hur den här boken är, men det är inte riktigt som ni tror. Och även om det kanske blir så som man vill tro att det är, så ska man ändå läsa. Det är absolut med flit jag inte berättar mer om handlingen. Jag vill inte berätta för mycket. Kanske gör jag den inte rättvisa heller.

Det jag kanske ändå tycker bäst om med boken är tilltalet. Nu är ju inte jag tonåring precis, men jag tror att den går rakt in i den världen. Att det är så här det är för väldigt många. Att det är så här de pratar. Att det är sådant här de gör.
Och så är den väldigt rolig också!

Något som också är är väldigt roligt är Lisa Bjärbos blogg Onekligen. Där är det inte tonårsvardagen utan vardagen som småbarnsmamma som avhandlas (och en del annat också). Här skrattar jag ofta igenkännande.

Läs boken. Och bloggen.

Att rosta bröd

Jag fick boken Att rosta bröd av Roger Rosenblatt i mitt julpocketbyte. Men jag fick den i inbunden utgåva och det kändes ju lite extra lyxigt.

Boken var från början en essä som författaren skrev för att bearbeta sin dotters död. Dottern Amy dog plötsligt och alldeles för ung i ett mycket ovanligt hjärtfel. Roger Rosenblatt och hans fru Ginny flyttar då in till svärsonen för att hjälpa honom att ta hand om de tre moderlösa barnen.

I essän beskriver författaren om vardagslivet med barnen, om minnen av dottern och om möten med människor som på olika sätt varit ett stöd för familjen i den här svåra stunden. Roger Rosenblatt gör upp med sin ilska över dotterns för tidiga bortgång.

Det är en sann historia och det är onekligen en tragisk historia om en familj som förlorat någon de älskar. Ändå blir jag inte så berörd. Författaren skriver, i mina ögon, distanserat och "rabblar" mest upp olika namn på personer som säkerligen stöttat honom och hans familj oerhört. Men det gör inte så mycket för berättelsen, om man ska vara ärlig. En hyllningsbok till dottern är det utan tvekan, men den elaka sidan av mig får mig ändå att tänka att om det inte hade varit en tidigare utgiven college professor som hade skrivit den här boken så hade den nog aldrig givits ut. Men vad vet jag.

Sedan har den svenska översättaren inte gjort ett särskilt bra jobb heller. En väldigt konstig översättning av barnvisan (ramsan) "Här är tummen" har använts istället för den etablerade versionen. Ordet "french toast" översätts med "fransk toast", vilket ju inte förtydligar vad det är (alltså fattiga riddare) precis. Småsaker kanske, men sådant kan jag irritera mig på.

Så tyvärr. Det är inte en usel bok. Inte alls. Det är bara en bok som inte lämnar så stort avtryck. Några strålande betyg för den här boken blir det alltså inte. Omslaget är fint i alla fall.

Bok på film: Svinalängorna

Igår tittade vi på Svinalängorna. Det är en film som är baserad på Susanna Alakoskis bok med samma namn.  Ingen feel good-film till fredagsmyset precis. Men bra!

Den skilde sig ganska mycket från boken dock. Nutidsperspektivet som filmen vävs kring finns inte alls med i boken och flera av karaktärerna saknas. Det som är mest påtagligt är att stora delar av humorn i boken inte har kommit med i filmen. Det gör att filmen om Leena som växer upp med svårt alkoholiserade föräldrar bara blir svart, dyster och hopplöst. Den viktiga vänskapsrelationen mellan Leena och hennes tjejkompisar har också strukits.

Ja, det är klart att det är svart och dystert, men boken berättar det på ett sådant sätt att det ändå känns som att det finns hopp för Leena och hennes syskon.

I filmen finns ingen försoning. Det var en bra film. Men det var en sådan film som gör att man går och pussar lite extra på sina barn.

Bok på film: The Reader

Har just suttit uppe alldeles för länge och kollat på filmen "The Reader".
Det är den lågmälda och långsamt berättade filmatiseringen av Högläsaren av Bernhard Schlink.

Den 15-årige Michael inleder ett förhållande med den ganska mycket äldre Hanna. De träffas i hemlighet under en sommar strax före andra världskriget och utöver den sexuella relationen ägnar de sig åt litteratur. Hanna säger till Michael att hon föredrar att lyssna när någon annan läser för henne, framför att läsa själv. Han läser mängder av klassiker för henne.
Långt senare, när deras vägar korsas deras igen efter kriget, inser han att hon är analfabet. Ett faktum som kan vara avgörande när Hanna nu står åtalad för krigsbrott.
Välspelat av Kate Winslet.

Boken är bra den också!

Novellfynd

Novellix- noveller till kampanjpris på Pressbyrån. Jag tänker perfekt pendlingsläsning.

Hjärtblad

Om det kändes konstigt att ligga i en solstol på Gran Canaria och läsa om svältvintrar och slit i 1870-talets Dalarna? Nej, det var tvärtom ljuvligt att kunna ägna relativt långa lässtunder åt Aino Trosells oerhört välberättade roman Hjärtblad.

Boken tar avstamp under några svåra svältår i Malung. Där växer Hulda upp i en fattig, men kärleksfull familj. Redan i unga år förväntas Hulda arbeta hårt och börjar som vallflicka. Efter konfirmationen betraktas hon som vuxen och får ta mer ansvar. Hon sköter ensam om djuren på fäboden och den viktiga mjölkhanteringen. Efter konfirmationen får hon också gå på dans och där konfronteras hon med såväl kärlek som sin egen sexualitet.

Hulda trivs bra med livet på gården och är inställd på att så småningom gifta sig, skaffa familj och leva på egen gård. Ibland undrar hon dock om det inte finns mer här i livet. Berättelser om vandringskullor som går ner till Mälardalen för att sälja saker eller arbeta i fabriker lockar och skrämmer.  När modern dör och fadern gifter om sig känner hon sig plötsligt överflödig och trots att det är svårt att lämna småsyskonen bestämmer hon sig för att pröva sin lycka som vandringskulla. Hon bestämmer sig för att gå till Stockholm och hon tar tjänst som tvättpiga i en välbeställd familj. Hon återvänder efter ett år med pengar i fickan och förhoppning om att äntligen kunna gifta sig med sin kärlek. Det visar sig dock att han svikit henne och då lämnar hon hembygden för gott och återvänder till familjen i Stockholm där hon arbetat förut. Nu väntar ett helt nytt liv på henne.

Aino Trosells porträtt av Hulda är blodfullt och levande. Det är en stark kvinnoskildring och ett spännande historiskt dokument. Det är extra spännande när man vet att författaren lagt ner mycket tid på att de historiska detaljerna och persongalleriet ska bli rätt. För flera av personerna i boken har funnits på riktigt. Det har en bekant till mig, vars släktingar finns med i boken, bekräftat.

Jag kan varmt rekommendera den här boken!

Så många böcker att blogga ...

... och så lite tid! Dessutom kan jag inte bestämma mig för vilken jag ska börja med. Vad säger ni - vilken vill ni läsa om först?

Jag tävlar!

Via Ett dussin pannor kan man tävla och vinna en pocket i det nya formatet Excess.

Jag vill självklart vara med och tävla.

Med lite tur kanske Kristina Ohlssons Änglavakter hamnar hemma hos mig :)

Sista tävlingsdag är idag, men än finns det tid för den som är vaken!

Just nu

Enligt O undrar om våra bokvanor just nu:

Vid sängen: En halvläst: Keltens dröm av Mario Vargas Llosa. Två utlästa: Hjärtblad av Aino Trosell och Rosornas arv av Leila Meacham.
På toaletten: Ingen bok just nu, bara tidningar. Den bok jag läser för tillfället brukar få följa med in.
I väskan: Att rosta bröd av Roger Rosenblatt som jag läste ut på tåget på väg hem från jobbet. Två låneböcker som jag fick med mig från biblioteket på vägen hem: Mordbyn av Andrea Maria Schenkel (månadens bokcirkelbok) och Fattigmans heder av Heðin Brú (som jag ska läsa i nordisk läsutmaning i januari)
I telefonen: Läste precis Outsider av Torbjörn Flygt via Dito-appen (på flyget hem från Gran Canaria).
För att fortbilda mig: Min chef lämnade Att undervisa i läsförståelse av Barbro Westlund på mitt skrivbord idag. Undrar just vad hon menade med det ...
På jobbet: Finns det väldigt många böcker ;) 
På is: Alltför höglitterära läsambitioner (ett tag till).
Läser emellanåt: Noveller.
Längtar efter att läsa: Mina julklappsböcker - de tre böckerna IQ84 av Haruki Murakami. Men jag känner att jag måste vara i bra läsform för dem.

Bokutmaning?

Det är många bokbloggare som startar och/eller deltar i olika bokutmaningar just nu. Det är ju inte utan att man blir lite sugen. Men vad ska man välja?

Många  - t.ex. Flickan och böckerna - satsar på att ta tag i sina hyllvärmare (ibland kombinerat med köpstopp).

En hel del bokbloggare hänger på Enligt O:s boktolva.

Annika satsar på omläsning under 2012.

Själv deltar jag ju redan i den nordiska läsutmaningen hos Dantes bibliotek.

Men kanske något mer?

När jag tänker på saken så skulle nog den största bokrelaterade utmaningen vara att städa och rensa i min bokhylla. Böckerna står intryckta i dubbla rader. Barnen har stökat till den rejält på sistone. Den lille kryper fram och river ut alla böcker i hans höjd. Den stora använder böckerna som rekvisita i allehanda lekar. De kommer inte alltid tillbaka in i hyllan på samma ställe. Den forna bokstavsordningen är ett minne blott.

Jag funderar också allvarligt på att göra slag i saken och rensa ur stora delar av min gamla kurslitteratur. Vissa titlar är kul att ha kvar, men de flesta har bara stått där och samlat damm och ingen har ens bläddrat i dem sedan mitten på 90-talet.

Å andra sidan: A good book on your shelf is a friend that turns its back on you and remains a friend. 

Härligt!

Båda mina semesterpockets och nästan hela e-boken (Outsider av Torbjörn Flygt) blev lästa. Det tackar jag Bamseklubben och de TV-fria kvällarna för.

Bokbloggen på semester

Med två pocketböcker (en normaltjock och en lite tjockare) i väskan och en i telefonen åker den här bloggerskan på en liten semestertur.
När jag är tillbaka ska jag berätta hur mycket som faktiskt blev läst och även blogga några böcker från förra årets läslista som jag inte hunnit blogga förut. Vi ses!

Bokslut 2011

Bloggbohemen listar 2011 i böcker.
Jag gör detsamma:

Årets författare: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Årets deckarförfattare: Ann Rosman
Årets återupptäckt: Maria Gripe
Årets debutdeckare: Flickan med snö i håret
Årets titel: Det är så logiskt att alla fattar utom du
Årets tantbok: Arvet
Årets förr-i-tiden: Ödets hav
Årets kämpande mamma: Jag ska bara fixa en grej i köket
Årets hjärtslitare: Lila hibiskus
Årets världen-är-hemsk: Tjuvarnas stad
Årets semesterbok: Drömmen förde dig vilse
Årets mest snabblästa: Den stora spökräddningen
Årets ljudbok: -
Årets leende: Konsten att tala med en änkling
Årets feel-good: Radhusdisco
Årets ångest: Den drunknade
Årets klassiker: Doktor Glas
Årets tegelsten: Hypnotisören
Årets novellsamling: -
Årets facklitteratur: Barnläkarboken ;)
Årets bästa: The Hunger Games
Årets första: Utrensning
Årets positiva överraskning: Vinteräpplen
Årets sämsta: Fallen ängel
Årets sista: Svart himmel
Årets negativa överraskning: Flickan med glasfötterna

Bok på film: Igelkotten

Som så många andra läste jag Igelkottens elegans när den var i ropet och tyckte mycket om porträtten av den buttra Renee och den lillgamla Paloma. Jag ville gärna se filmen när den kom på bio, men lyckades aldrig ta mig iväg, men ikväll gick den på SVT. Jag tyckte att de hade lyckats väldigt bra med både stämningen och personporträtten. Skönt att inte behöva bli besviken, som man ju så ofta blir när bra böcker blir film.

Funderar på semesterläsning

Hur många pocketböcker är det rimligt att ha med sig på en veckas solsemester? Vilken slags böcker ska man satsa på? Ja, det är sådant jag klurar på just nu.

Jag vågar inte tro på väldigt mycket lästid, barnen lär väl underhålla mig kan jag tro, men lite mer än en genomsnittlig vecka hoppas jag ändå på.

Svart himmel

I december var det Island som var i fokus i den nordiska läsutmaningen som går hos Dantes bibliotek.

Kanske borde jag ha valt en mer utmanande isländsk bok, men jag är svag för Arnaldur Indridason och hade hans senaste bok på önskelistan till jul. Nu fick jag andra böcker som också stog på listan, men hittade Svart himmel till bra pris i mellandagarna.

I Indridasons deckare är det vanligtvis den buttre (!) polisen Erlendur som är huvudperson, men på sistone har han fått ta ett steg tillbaka och hans kollegor har fått ta mer plats.

Den här gången är det polisen Sigurdur Óli som är huvudpersonen. Han är en ganska hårdhjärtad polis som ser ner på de personer som hamnat utanför i samhället. Han tycker oftast att brottslingarna får skylla sig själva och har lite till övers för "snyfthistorier" om dåliga uppväxtförhållanden och trasiga familjer. Sigurdur Óli blir ombedd av en vän att på egen hand utreda ett utpressningsfall, men när han söker upp kvinnan för att tala med henne finner han henne svårt misshandlad. Han kan inte undvika att göra det till en officiell polissak och när kvinnan avlider av sina skador har han dessutom ett mord att utreda.

Historien letar sig in i fina bankkretsar och tjusiga villor tills den får sin upplösning på ett, kanske inte oväntat, men i alla fall inte ett helt förutsägbart sätt. Parallellt med denna utredning löper också berättelsen om den sorgliga människospillran Andrés. Han söker gång på gång kontakt med polisen för att berätta om övergrepp, pedofili och missbruk. Det är hans historia som berör mig som läsare. Så småningom berör han även Sigurdur Óli, som till slut förstår att alla som hamnat på samhällets botten inte har sig själva att skylla. Tyvärr kommer hans insikt för sent för att straffa förövaren och för sent för att hjälpa Andrés.

Precis som i förra boken att jag saknar Erlendur som huvudperson och jag hoppas att han är tillbaka i nästa bok. Svart himmel är inte en av Indridasons starkaste titlar, men för mig som saknar Island så är det ändå härligt att läsa om platser och gatunamn som jag känner till. Jag vet hur polishuset på Hverfisgata ser ut och jag vet hur det känns att strosa omkring på kyrkogården där Andrés stämmer träff med Sigurdur Óli. Sådant gillar jag.

Fler isländska böcker som jag läst och bloggat finns här och här.