Jane Austen-klubben

Jane Austen-klubben - Karen Joy Fowlers mystrevliga bok om en grupp människor som startar en bokcirkel för att läsa och diskutera Jane Austens böcker handlar inte alls om Jane Austen, men ger en lite inblick i sex personers liv och en stunds förströelse. Trevligt, lättsamt och mysigt. Alla liknelser mellan människor och hundar hade jag dock kunna vara utan! Men det är nästan så att man får lust att starta en egen Jane Austen-cirkel. Eller att läsa om böckerna. Eller åtminstone se filmen om Jane Austens liv som har premiär i mars

"Jane Austen-klubben är Jocelyns idé. Själv brukar hon föredra sina hundar framför människor, men bestämmer sig trots det för att samla sex personer, fem kvinnor och en man, för att en gång i månaden diskutera Jane Austens böcker. Men det blir i stället sina egna liv de pratar mest om under de sex månader de möts: äktenskap testas, kärleksaffärer inleds, ungdomssynder avslöjas och livsdrömmar blottläggs. Sylvias man har lämnat henne efter 32 års äktenskap och tre barn. Prudie närmar sig 30, är fransklärare och lyckligt gift, men drömmer om sex med andra män. 60-åriga Bernadette tycker att hon är gammal nog för att få uppföra sig som hon vill och Sylvias dotter, den vackra, äventyrliga Allegra har slutat tala med sin älskarinna. Och Grigg, klubbens enda man, är distanserad och verkar mest intresserad av datorer. Tillsammans utgör de en udda grupp människor i Kalifornien som inte vet mycket om varandra när bokcirkeln bildas. Men långsamt avslöjas alltmer om deras liv och innersta önskningar och de mest oväntade relationer uppstår. Precis som Jane Austen själv är Karen Fowler mästerlig på att att skildra människor och deras helt vanliga, komplicerade liv. Hon gör det kärleksfullt, elegant och med mycket humor. I Jane Austen-klubben finns mycket att hämta både för Austen-älskaren och andra läsare…"

Åskgudens son

Paasilinna är ju en av mina favoriter och Åskgudens son gör mig inte besviken. Den burleska historien om hur Åskguden skickar ner sin son på jorden för att återuppväcka intresset för den fornfinska religionen är både rolig och smart. Behållningen är som vanligt Paasilinnas sätt att beskriva fullständigt vansinniga händelseförlopp som att de är de mest självklara sakerna i hela världen.


"Om den kristna religionen tappat anhängare på senaste tiden så är det inget emot vad den finska fornreligionen har gjort de senaste hundra åren. De finska gudarna ser med förfäran vad som håller på att hända och bestämmer sig för att göra något åt saken. I en lite pastisch-liknande berättelse av det Nya Testamentet skickas den högste Åskgudens son ner till jorden för att omvända det finska folket till deras rätta forntida religion. Väl nere på jorden byter Åskgudens son skepnad med en människa för att inte väcka för mycket uppseende. Åskgudens son är numera i Sampsa Ronkainens skepnad, en 40-årig hunsad lantbrukare och antikhandlare. Arto Paasilinna skriver som vanligt på sitt enkla, lite bondeaktigt humoristiska språk. Dold bakom den lilla medborgaren i samhället delar han ut sparkar både åt höger och vänster. Och han träffar bra. Den gamla föråldrande kristna kyrkan liksom det nya mediesamhället och den krångliga byråkraten får snällt dansa med i Paasilinnas finska tango."

Bilden av pappa

Bilden av pappa av Thelma Ásdísardóttir och Gerdur Kristný är ingen litterär upplevelse, men en historia som måste berättas. Den är väldigt snabbläst, men stannar kvar i huvudet länge.  Frågan som aldrig blir besvarad är hur en far kan göra så mot sina egna barn!


"Thelma och hennes fyra systrar växer upp i ett gult hus på Hringbraut i Hafnarfjordur på 1970- och 80-talen. Där blir de utsatta för det mest grymma våld som ett barn kan utsättas för - de blir sexuellt utnyttjade av sin far och andra pedofiler. Thelma lär sig fort att absolut tystnad styr över hennes erfarenheter, en tystnad som hon inte bryter förrän hon är en vuxen kvinna och kommer i kontakt med Stígamot, en organisation bildad för att hjälpa kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade. Författaren Gerdur Kristný återger Thelmas historia nyanserat och sakligt. Bilden av pappa är berättelsen om en kvinna som har fått hjälp med att bearbeta de plågsamma upplevelserna i sitt förflutna och nu står som den slutliga segraren."

Vargskinnet

Kerstin Ekmans triologi Vargskinnet har stått i bokhyllan länge och väntat. Nu har jag äntligen lyckats ta mig igenom alla tre böckerna (men vissa avbrott). Jag gillar Ekman, men hon är inte lättläst. Liksom serien Kvinnorna och staden är Vargskinnet en berättelse om gripande kvinnoöden i en hård tillvaro. Miljön är den jämtländska byn Svartvattnet som känns igen från Händelser vid vatten och alla de ingredienser som gör Ekman till en så bra författare finns där. Ibland svävar hon ut i en slags andlig, mytisk berättarform som jag inte är lika förtjust i som den historiska och realistiska skildringen av människoödena, men det är inget som stör läsupplevelsen.

Guds barmhärtighet
"Med sitt rika språk drar Kerstin Ekman oss in i en bred och tät berättelse, om livets finsida och dess grovsida. Ekmans universum är helt sitt eget. Det är genialt gestaltat men samtidigt psykotiskt, anspänt, hotfullt. Varför är hennes människor så ogina, så cyniska, så självhatande, så olyckliga? Men Kerstin Ekman är en oerhört skicklig berättare och byn Svartvattnet framstår i romanen nästan som en andlig, kontemplativ plats, dit huvudpersonen kan återvända, och i den jämtländska byns långsamma vardagslunk finna ro och eftertanke. Som läsare kan man inte låta bli att påverkas och känna dragningskraften, bort från det hektiska vardagslivet till Svartvattnets tidlösa landskap fyllt med spännande människoöden, historier och myter."

Sista rompan

"Vårvintern 1916 kommer barnmorskan Hillevi Klarin med sin hygien och sin välvilja till fjällbyn Svartvattnet i Jämtland. Hon möter en hård värld där kvinnor och barn far illa. En liten lappflicka blir hennes fosterbarn. Risten är den som minns i den här berättelsen. Hon är länken mellan levande och döda, och det är hon som kan höra bäckvattnet tala. Där finns också pojken Elis, han som rymmer hemifrån och genom sjukdomen kämpar sig till konstnärernas Berlin." 

"Kriget gestaltar om livet för människorna i Svartvattnet. I den här berättelsen, som är den andra delen av trilogin Vargskinnet, är Hillevi Halvarssons dotter Myrten vuxen. När hon ger sig iväg till Stockholm tar hon med sig en hemlighet som inte ens Kristin (Risten), hennes älskade fostersyster, vet om. Kristin som lidit en svår förlust genom kriget är fortfarande den som förmår tränga genom glömskan och förbinda det gamla med det nya. Fjällets dofter och ljud talar ännu till henne, och hon vet att det finns platser i skogen där man alltid hör barngråt. Förr fanns ett namn för den gråten, och den var allas skuld och egendom. Också Elis, konstnären, finns kvar i berättelsen; han lever nu i Sverige med sin hemlighet - om vem han är och var han kommer ifrån."



Skraplotter
"Skraplotter är den sista delen i Kerstin Ekmans historiesvit om några starka kvinnoöden i den jämtländska byn Svartvattnet under 1900-talet. Prästen Ingefrid, Myrtens bortadopterade dotter, dyker en vinterkväll upp i byn Svartvattnet. Ett testamente har avslöjat släktskapet och låtit henne ärva en mindre förmögenhet och fastigheten. Kontrasten blir uppenbar mellan Ingefrids hektiska prästliv i Stockholm och den lugna tillvaron i den jämtländska glesbygden. Vistelsen i Svartvattnet visar sig bli ett nödvändigt andrum i hennes liv. I konfrontationen med sitt ursprung, med mamman och mormoderns levnadsöden, sätts hennes eget liv och hennes religiösa tro i nya avgörande perspektiv. I byn finns också den berömde glaskonstnären Elias Eriksson som efter många år flyttat tillbaka till Svartvattnet. Ingefrid och Elias livs sammanflätas under berättelsens gång, alltmedan deras livshistorier nystas upp och ett avgörande avslöjande kommer allt närmare."

Det andra målet

Jag har ju glömt att skriva om Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet som jag läste ut förra veckan. Som vanligt med noveller så läser jag det lite för snabbt, som kapitel i en bok, och min hjärna jobbar febrilt med att få dem att hänga ihop. Oftast gör de ju inte det. Men i den här novellsamlingen så fungerar det för det mesta. Novellerna har teman och persongalleri som återkommer. Samma händelse berättas fler gånger ur olika personers synvinkel. Det är vardagliga händelser, lite vemodigt "lagom-svenska", rakt berättade utan krusiduller, men ibland med en oväntad tvist.

Och när jag läser så hör jag Jonas Karlssons trygga röst i huvudet, som en egen uppläsare. Jag tyckte om det.

Främmande fågel

Precis lagom när jag hade läst ut den andra delen i min tunglästa Ekman-triologi så hittade jag Anna Janssons Främmande fågel i en slumplåda på ICA och det blev en perfekt pausbok. Anna Janssons deckare i Gotlandsmiljö är annars typisk sommarläsning, men funkar bra i februari också.


"Det man fruktat mest har hänt. Fågelinfluensan har drabbat Gotland. Berit Hoas, kokerska på ett fotbollsläger för 50 barn, insjuknar hastigt och förs till sjukhus. Smittskyddsläkaren beslutar att barnen på lägret och deras tränare ska hållas i karantän, och det blir polisens uppdrag att se till att ingen bryter mot avspärrningen. När föräldrarna får veta att det inte finns någon effektiv medicin står man inför en paniksituation."

Jag älskade honom

Jag håller på att kämpa mig igenom Kerstin Ekmans triologi Vargskinnet, som är bra men ganska tungläst. Kände att jag behövde en paus mellan bok ett och två och blev så glad när jag upptäckte att det fanns ytterligare en bok av min höstfavorit Anna Gavalda i pockethyllan. Jag älskade honom är ett nätt bok - det skulle kunna vara en lång novell - om kärlek, svek och om en gryende vänskap. Vemodig såklart - det är ju Gavaldas specialité - men hoppfull och mycket mänskligt.


"Chloé, trettiotvåårig tvåbarnsmor, älskar - eller älskade - sin man. Men han har just övergett henne för en annan. Hennes svärfar tar sig an henne och de två små flickorna över ett veckoslut på landet. Chloé upplever svärfadern som kall, sluten och patrialkalisk. Men påverkad av Chloés förtvivlan öppnar han sig för henne och berättar om de hemliga passionerna i sitt liv - hur han också älskat, och svikit. Chloé är till en början inte särskilt intresserad av svärfaderns berättelse men så småningom berörs hon och blir både utmanad och provocerad. Det uppstår en regelrätt ordduell emellan dem och det visar sig att även en modern ung kvinna kan hysa en hel del moralism och omvända fördomar. Genom Anna Gavaldas sedvanliga drastiska humor dras vi med in i en ung kvinnas och en gammal mans drömmar, förhoppningar, kärlekar och längtan - ömsom roade, ömsom rörda."