Montecore - en unik tiger

Efter att ha vårpiffat balkongen lite slog vi oss ner där i solen med varsin kopp kaffe och varsin bok. Jag passade på att läsa de sista kapiteln i Jonas Hassen Khemiris Montecore - En unik tiger. Först kände jag mig besviken. Boken blev ju upphaussad och Augustprisnominerad, men för den som läst Allt är upplyst av Jonathan Safran Foer så kändes ju det här inte speciellt originellt. Men när jag sedan kom till kapitlet om "Khemiris och Kadris språkregler" så kunde jag plötsligen inte motstå boken längre - den är smart, rolig och varmhjärtad! Ett extra plus för snyggt omslag.


"Ni minns väl Las Vegas-stjärnorna Siegfried och Roy? Under en föreställning attackerades plötsligt Roy av en av deras vita tigrar. Den tigern hette Montecore. Vad den har med nedanstående historia att göra får ni själva lista ut. I Montecore får författaren Jonas Hassen Khemiri, som nyss blivit klar med Ett öga rött, ett mail ifrån Kadir. Denne presenterar sig som barndomskamrat till Jonas far, och på en mycket säregen och rolig hemmagjord fransk-arabisk svenska uppmanar han Jonas att den här gången ägna sig åt ett värdigare ämne, nämligen att skriva en bok om fadern, den berömde fotografen. Jonas börjar skissa på en sådan historia, vilket väcker många minnen till liv från barndomen. Kadirs språkligt minst sagt innovativa brev om uppväxten i Tunisien blandas med Jonas minnen från sin egen barndom, och i växlingen mellan dessa båda temperament och språk - som till slut nästan formas till en kamp - växer en berättelse fram om att komma till och växa upp i ett land där tolerans och mångfald är honnörsbegrepp, men där rasism och främlingsfientlighet är en del av vardagen.
När vi närmar oss slutet har Ny demokrati valts in i riksdagen, och i Stockholm går en mördare lös, en mördare med sitt lasersikte inställt enbart på invandrare. Men något är lurt med denne ständigt brevskrivande Kadir, som alltmer ihärdigt försvarar Jonas pappas handlande. Vem är han? Och vad blev det egentligen av Jonas pappa?"

Människa utan hund

Var tvungen att ligga vaken halva natten för att läsa ut den spännande och välskrivna Människa utan hund av Håkan Nesser. En kriminalroman javisst, men också starka personskildringar och en gripande historia om en familj i förfall.

I Norge är det tradition att läsa deckare till påsk - kanske är det en trevlig tradition att ta efter och då passar den här boken hur bra som helst.


"Medlemmarna i familjen Hermansson samlas för att fira 105-årsdagen - pappa Karl-Erik fyller 65, äldsta dottern Ebba 40. Men inget är vad det synes vara. Familjesammankomsten får mörka och oanade följder - och när den italiensättade kriminalinspektören Gunnar Barbarotti försöker reda ut vad som egentligen hänt, är det inte utan att han önskar sig en godartad högre markt att ty sig till i nödens stund."

Svinalängorna

Susanna Alakoskis Augustprisbelönade Svinalängorna har legat på sängbordet ett tag medan jag har kämpat med Pamuk. När jag nu äntligen fick läsa den var det en lättnad - språket flöt och det var ett driv i boken. Så trevligt det är att läsa sådana böcker! Men den socialrealistiska skildringen av Leenas uppväxt i Ystad med alkoholiserade föräldrar är ingen lättsam eller trevlig historia, men någonstans mitt i misären finns en härlig humor och självdistans.


"Leena har två bästa vänner. Åse är nästan den enda hon känner som inte har en pappa som super, men hennes mamma brukar bli full så det jämnar ut sig. Riittas pappa är full nästan varje dag. Ett nybyggt bostadsområde i Ystad fylls på 60-talet av invandrarfamiljer och låginkomsttagare. För Leena och hennes finska föräldrar är den nya lägenheten höjden av lyx: tre rum, balkong, parkett. Av kommunen får kvarteret snart namnet Svinalängorna. De brandgula trevåningshusen blir en samlande plats för Susanna Alakoskis roman om Leena, som klarögt och fartfyllt berättar om sig själv, sina föräldrar och grannar och alla de dråpliga och drastiska händelser som utspelar sig runt henne. Men skrattet fastnar i halsen när denna barndomsskildrings verkliga karaktär börjar skönjas. Leena, hennes syskon och vänner kastas i skrämmande ryck mellan perioder av skenbar ordning och fullkomligt kaos, och när boken är slut har vi tagit del av en skakande berättelse om klassamhälle och barns utsatthet och överlevnadskraft."

Den svarta boken

Äntligen har jag lyckats ta mig igenom Orhan Pamuks Den svarta boken. Det var en av de mest svårlästa böcker jag har träffat på och jag är inte riktigt säker på att jag har förstått alls vad den gick ut på. Det känns som en bok som kräver full koncentration, så de kanske är ett måste att man stänger in sig i några dagar utan något annat att läsa eller göra. Inget för den lättsamma läsningen i hängmattan i sommar alltså.


"Den unge advokaten Galip kommer en dag hem och finner att hans fru, den vackra och gåtfulla Rüya, är försvunnen. Han ger sig ut på ett labyrintiskt sökande efter henne genom Istanbul. Romanen blir en lovsång till staden samtidigt som den är en olycklig kärlekssaga och en spännande detektivroman. Den svarta boken var Orhan Pamuks genombrottsroman. "

Djungelbarn

Som omväxling till de sanna historier jag brukar läsa som ofta är väldigt hemska så är det här en positiv berättelse om en annorlunda uppväxt. Sabine Kuegler självbiografi Djungelbarn handlar om hur hon som femårig dotter till en tysk språkforskare och missionär kommer till en stam i Västpapua som ännu idag lever som på stenåldern. Mitt i urskogen bygger hennes föräldrar ett hus för sig och sina tre barn.

"För den lilla blonda flickan handlar mötet med djungeln om kärlek vid första ögonkastet. Hon lär sig jaga, klättra och simma i floder där det vimlar av krokodiler. Hon vet hur man jagar giftspindlar med pilbåge och hur man gör upp eld utan hjälp av tändstickor. Istället för pommes frites äter hon rostade insekter och istället för tuggummi knaprar hon på fladdermusvingar. Hon får lära sig hur brutal naturen kan vara, men också vad krig och hat innebär för människor. Fayu-folket, som en gång i tiden var kannibaler, bestraffar alla förseelser med döden. Ändå blir stammens barn som bröder och systrar för Sabine. 17 år gammal skickas Sabine till internatskola i Schweiz för att avsluta sin skolutbildning. Det blir en katastrofal upplevelse. För Sabine är civilisationen en ny och skrämmande värld i vilken hon får lära sig hur man hälsar på folk, korsar trafikerade gator och shoppar. Efter många år i civilisationen har Sabine idag anpassat sig väl, åtminstone ytligt sett. Men hemlängtan finns alltid där, en längtan som ständigt gör sig påmind. Sabine Kuegler föddes 1972 i Nepal. Tillsammans med sina föräldrar och båda syskon tillbringade hon sin barn- och ungdomstid i Västpapua, långt borta från civilisationen. Idag bor hon i närheten av Hamburg. 

Den lilla fången

Jag trillar alltid dit på böcker med tragiska historier ur verkliga livet. Den lilla fången av Jane Elliott är ett typexempel - egentligen en ganska dåligt skriven bok, men väldigt gripande om ett barn som utsätt för misshandel och övergrepp av en närstående person.


"Från det hon var fyra år bar Jane Elliott på en fruktansvärd hemlighet… hon var sin styvfars slav - på alla sätt. En hjärtslitande men hoppingivande berättelse om en ung kvinna som med stort mod segrar över ondskan. Den lilla fången är den fasansfulla, men sanna berättelsen om en flicka som blev kuvad, trakasserad och sexuellt utnyttjad av sin endast fjorton år äldre styvfar. Han höll henne fången i en psykisk och fysisk mardröm i sjutton år - tills hon slog tillbaka. Då Jane Elliott var tjugoett lyckades hon fly från styvfadern men måste leva på hemlig ort i ytterligare fem år innan hon kunde förmå sig att gå till polisen. I rättegången som så småningom följde, vågade en rad släktingar och vänner till familjen inte träda fram, trots att flera kände till hur grym och våldsam styvfadern var. Utgången i fallet var helt avhängig av att domaren och juryn trodde på Janes vittnesmål. När styvfadern dömdes till 15 års fängelse fick Jane uppleva det paradoxala att familjen tog hans parti. Jane Elliotts berättelse är bitvis nästan outhärdlig läsning, men den behöver berättas, eftersom de som begår den här sortens brott förlitar sig på sina offers tystnad. Misshandel och övergrepp fungerar bara om folk är för rädda, skamsna eller generade för att prata om det de utsätts för."

Flickan som lekte med elden

Har varit upptagen hela helgen med Stieg Larssons andra bok Flickan som lekte med elden. Mycket spännande kriminalroman! Bortsett från en irriterande tråd som inte knöts ihop med något annat så var det riktigt bra läsning.


"I uppföljaren till "Män som hatar kvinnor" är det Lisbeth Salander som står i centrum. En rad dramatiska händelser får Lisbeths mörka förflutna att göra sig påmint och när hon dras in i en mördarjakt där hon själv är villebråd bestämmer hon sig för att göra upp med det förgångna en gång för alla. Samtidigt har Mikael Blomkvist på Millennium fått korn på hett nyhetsstoff. Två personer, Dag och Mia, kan visa avslöjande fakta om en omfattande sexhandel mellan Östeuropa och Sverige. Många av de personer som utpekas har högt uppsatta positioner i samhället. När Dag och Mia blir brutalt mördade och misstankarna riktas mot Salander bestämmer sig Blomkvist för att driva sin egen utredning. Han upptäcker snart ett samband mellan morden och traffickingtemat. Den fruktade Zala, vars namn ständigt förekommer i utredningen, visar sig dessutom ha kopplingar till en viss Lisbeth Salander…"

Första stenen

Var ju bara tvungen att läsa den här deckaren som utspelas i Surahammar där jag har växt upp  - Första stenen av Tomas Kanger.

Som deckare betraktat var den väl högst ordinär och inte så välskriven, men den var lättläst och det är ju alltid rolig att läsa om bekanta miljöer. Men man blir ju irriterad också! Ingen i hela Sura skulle någonsin kalla den lilla gatstumpen mellan Konsum och posten för "gågatan". Jag tror inte att den kallas för nåt. Möjligen "torget" eftersom det är mer ett torg än en gata. Och det tog lång tid att lista ut att utestället "Ladan" bredvid idrottshallen är den gamla byggnaden i Folkets Park (som inte finns längre) bredvid ishockeyhallen. Och Lisjövägen heter just Lisjövägen och inte 252:an.


"Det här är första delen i en ny serie kriminal-romaner med den kvinnliga kriminalassistenten Elina Wiik som huvudperson. En brand anläggs i Folkets hus i Surahammar. Av en slump sover vaktmästaren över och blir innebränd. Genom ett vittnesmål riktas misstankarna mot Ismail, en invandrare som driver en av ortens pubar. Han saknar alibi och har dessutom ett starkt motiv genom att en nyöppnad pub i just Folkets hus håller på att konkurrera ut honom. Ismael döms också till fängelse. Elina Wiik kopplas bort från fallet och får i stället ta hand om fallet med en person som rapporteras saknad. Mannen verkar vara en oförvitlig familjefader, djupt engagerad i en frikyrklig rörelse. Men Elina börjar snart misstänka att det finns hemligheter i familjen och misstankarna förstärks när mannen hittas mördad. När hon sedan upptäcker att en av sönerna i familjen är huvudvittnet mot Ismail och att det finns uppenbara orimligheter i utredningen, inser hon att ett justitiemord begåtts. Hon kopplar ihop de båda fallen, vilket leder till starkt missnöje från några av hennes kollegor och också utsätter henne själv för livsfara."

Jenny

Jag är inte så glad för Jonas Gardell "live", men hans böcker om uppväxten (sin egen?) i Sävbyholm är bra, gripande och sätter sig i hjärtat. Alla som någon gång har gått i skolan känner nog igen sig på någon sätt, om än kanske inte i allt just denna sista svarta bok Jenny.


"Tjugofem år efteråt får Juha Lindström veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagskvällen före skolavslutningen då han inte var med. Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen, den som aldrig kan göras annorlunda. Jenny är den fristående fortsättningen på En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré, böcker som lästs av miljoner svenskar."