Ondskans leende

Marianne Fredrikssons sista bok Ondskans leende lockade då den verkade spännande och gripande, men det var tyvärr en riktig besvikelse. Hade den inte varit skriven av en redan känd författare hade den aldrig blivit utgiven. Den är vimsig, ostrukturerad, har märkliga skiften i berättarröst och tilltal och ännu märkligare skildring barnen i boken. Irrelevanta iakttagelser och inslag av tantsnusk sjabblar bort något som kunde ha varit en stark berättelse. Tråkigt att en så god författare lämnar efter sig något så här dåligt som avslutning på författarskapet.


"När Stina först träffade Per föll hennes liv på plats. Hon var framgångsrik forskare, han charmig och initiativrik ekonom. Men snart började mardrömmen. Per visade sig vara en dubbelnatur, en man vars våldsamhet låg nära ytan. Efter en dramatisk flykt - i tryggheten hos en kärleksfull familj och med skyddad identitet - tycker hon äntligen att framtiden ser ljus ut. Men så kommer domstolsbeskedet: Per ska få träffa sina flickor, mot hennes vilja. Det som händer barnen i USA förändrar hennes syn på livet och människors natur för alltid. Med den svenska naturen som fond lyfter Marianne Fredriksson i sin nya bok fram viktiga mänskliga frågor som handlar om tillit och mod, ondska och godhet."