Av kött och blod

Jag fick en förfrågan från ett - för mig - okänt förlag om jag ville läsa en romandebuterande författare. Så klar ville jag det!

Förlaget heter Federativs förlag.
Författaren heter Henrik Johansson.
Boken heter Av kött och blod.

I brevet som följde med boken står det att det är en "nyskapande blandning av arbetarroman och deckare." Om man tror att det ska vara en deckare så tror jag kanske att man blir besviken.
Om man däremot läser boken som en skildring av restaurangbranschen med dess tuffa arbetsvillkor och om de människor som arbetar där, så får man en intressant berättelse, skriven av någon som uppenbarligen är mycket insatt i ämnet. Henrik Johansson lindar inte på något vis in kritiken av de orimliga krav som ställs på restaurangpersonal eller de regler som möjliggör för arbetsgivaren att förbigå erfaren personal och istället använda sig av okvalificerad, och ibland gratis, arbetskraft. Boken utspelas i Malmös restaurangvärld, men jag tror inte det har någon betydelse - villkoren är desamma oavsett plats.

Läsningen av boken var lite ansträngande på så vis att jag hade svårt att bli klok på författarens språk. Ibland fanns där vackra liknelser som byggde en suggestiv stämning (jag tänker framför allt på inledningsmeningarna), ibland kändes bildspråket platt och på gränsen till floskler. Kapitlen inleds ibland med en utläggning i något ämne eller ett utdrag ur en text, som sedan på  - mer eller mindre lyckade sätt - kopplas till handlingen i kapitlet eller boken. Jag är inte säker på att det behövs.

Jag har också problem med att boken inte är ordentligt korrekturläst. På många, många ställen i boken finns det anföringstecken för replik när det är löptext och lika ofta saknas tecknen vid repliker, där de borde ha funnits. Det gör att det blir otydligt när någon talar och det gör mig lite småirriterad.

Men nu låter det som att jag inte gillar boken. Det finns något som jag verkligen gillar - människorna! Ja, eller snarare hur de skildras i den här romanen.
Persongalleriet var till en början ganska svårt för mig att hålla reda på, men sakta dras jag in i deras historier och blir engagerad i karaktärerna.
Chefen Yvonne - till synes helt utan empati och som talar precis som ur en lärobok i ledarskap? Kan det verkligen finnas sådana personer i verkligheten? Jo, det finns det ju absolut. Säkert alltför många. Köksmästaren Rainer med sin dubbelmoral  - ett lismande sätt mot direktörerna i jaktlaget och ett otroligt nedlåtande och aggressivt sätt mot sina anställda. Det ger mig rysningar.
Den omtänksamma Maj-Britt som vill alla väl. Jag lider med henne när hon med sin värk i rygg och leder biter ihop och arbetar trots att de utkylda lokalerna gör värken värre.
Den bufflige diskaren Terje som vinner i längden. Jag ler varje gång han presenterar sig med orden: "Jag är 58 år gammal och väger 112 kilo. Jag är nykter alkoholist och bög. Några frågor på det?". Raka rör :)

Det är i skildringen av människorna som boken har sin styrka och det är genom dem som det mer politiska budskapet bärs upp. Dynamiken mellan personerna på restaurangen och den spänning som byggs upp när förhållandena hela tiden skruvas åt och blir mer och mer outhärdligt, är intressant. Behövs då den lilla "deckartvisten"? Jodå, den fyller ändå en funktion. Stämningen i boken byggs upp på ett sådant sätt att det behövs en knorr :)