söndag 29 oktober 2017

Den svavelgula himlen

Den svavelgula himlen av Kjell Westö ligger högt upp på min lista över det här årets bästa romaner. Westö är i sanning en god berättare och i den här boken visar han det med råge.

Huvudpersonen är namnlös genom hela boken En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga.

Boken berättas inte linjärt, men den tar sin början på 60-talet när bokens namnlösa berättare, som växt upp under enkla förhållanden, blir vän med Alex Rabell, sonen i den förmögna familjen Rabell som äger mark och hus och är högt ansedda. Berättaren lär känna familjen och inser att även en rik familj har sina problem och hemligheter. Han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella.Kärlek saknas inte dem emellan, men förutsättningarna är aldrig de rätta för att de ska kunna vara tillsammans. Vi får följa dessa personer genom berättarens ögon genom decennier och olika händelser i världen och i deras liv. Stella finns alltid där som en hägring vid horisonten.

Det här är en roman om familj, klass och kön, om kärlek och vänskap, om drömmar och minnen. Den berättas i ett långsamt tempo med stor omsorg i karaktärsskildringarna och miljöerna. Jag hade nöjet att lyssna på Kjell Westö på bokmässan när han samtalade med Yukiko Duke om romanen. Han berättade då att han alltid hade varit intresserad av människor och han trodde också att den dubbla klassbakgrund han själv kommer ifrån har hjälpt honom att bli lyhörd för nyanser människor emellan och att det är något som han kan använda i sitt författarskap.

Det här är en bok att njuta av och en berättelse som stannar kvar långt efter avslutad läsning.

Rekommenderas varmt!

Den svavelgula himlen
Författare: Kjell Westö
Förlag: Albert Bonniers (2017)
ISBN: 9789100171636
Finns t.ex. hos Bokus eller Adlibris

2 kommentarer:

  1. En sån bok som jag hoppas kommer som ljudbok eller radioföljetong. Har upptäckt att den här typen av långsamma böcker passar mig bäst i ljudboksformatet. Blev ju dessutom så förtjust i radioföljetongen Hägring 38, så det vore roligt att ”läsa” mer Westö.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror den hade passat jättebra att lyssna på!

      Radera