Jag läser så gott som alltid en Anna Jansson-deckare på sommaren. Just den här boken har inte lockat så mycket. Jag tror det beror på att morden i Alkemins eviga eld vävs kring just alkemi. Det är något med alkemi i litteratur som ger mig totalt tråkslag. Jag somnar nästan på direkten.
Å andra sidan har jag alltid fascinerats av glasblåsning och det var kanske därför jag ändå gav denna en chans. Ja, och det lilla faktum att jag är hemma med en rejäl förkylning och inte orkar annat än att läsa underhållningslitteratur. För underhållande är de trots allt, Anna Janssons böcker.
Den kände glaskonstnären Justus Hartman försvinner från infektionsavdelningen där han är inlagd. Då han är dubbelamputerad efter en olycka och hans benproteser finns kvar på avdelningen är det inte svårt att lista ut att det är något mystiskt med försvinnandet.
Polischefen Tomas Hartman är Justus brorson och närmast anhörig. Tillsammans med Maria Wern och hennes kollegor försöker han få upp ett spår efter Justus.
Ett makabert mord på en annan glaskonstnär gör att de får ännu lite mer eld i baken (så att säga).
En kamp mot tiden, ett stort antal mord, ett kidnappat barn, en livshotande sjukdom, försmådd kärlek, en mörk hemlighet - ja, klassiska och effektiva grepp. Denna gång mot bakgrund av alkemins mytiska tankar.
Dessutom några mänskliga poliser med trassligt familjeliv och en personlig hotbild mot huvudpersonen Maria Wärn.
Och det fungerar även den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar