Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät

Jag valde en bok av Paulo Coelho för att representera Brasilien i Nilmas jorden runt-läsning. Den uppmärksamme märker att jag hoppar över Chile och reser direkt till Brasilien. Det är för att jag istället vill hinna med ett stopp i Mexico innan jag avslutar med Canada och Danmark.

Vid floden Piedra satte jag mig ner och grät är en omläsning för min del. Det har varit många vab- och sjukdagar här, så jag tänkte att jag kunde ta en bok ur hyllan. Det var väldigt länge sedan jag läste den här och kom inte ihåg mycket av den. Vi hade den som ett val i min dåvarande bokcirkel när vi läste böcker på temat "långa och krångliga titlar" ;)

När jag började läsa uppräckte jag också att den inte alls utspelas i Brasilien, utan i Spanien och Frankrike. Jag bestämde mig för att det ändå får räknas eftersom Brasilien är författarens hemland. Det är så skönt med utmaningar där man kan bestämma sina egna regler:)

"Alla kärlekshistorier liknar varandra" är den sista meningen i första kapitlet. En klassisk kärlekshistoria är det på så vis att pojke möter flicka, de skiljs åt, möts igen, deras kärlek har bestått, men det finns hinder för att de ska kunna vara tillsammans.

Pilar får ett brev från sin barndomsvän som hon inte har träffat på mycket länge. Han ber henne komma till Madrid där han ska hålla en föreläsning och han vill att hon ska lyssna. Hon blir förvånad över det stora intresset för föreläsningen, dess andliga budskap och att så många talar så respektfullt om honom.

Utan att riktigt veta hur det gick till följer hon med honom på en resa. De berättar för varandra om hur de har levt sedan sist de sågs. Barndomsvännen har flackat runt i världen, men hade sedan trott sig hitta sin rätta plats i kyrkan och började prästseminariet i den katolska kyrkan. Innan han tar det slutgiltiga beslutet kontaktade han Pilar för att berätta att han älskar henne och att han alltid har gjort det. Han förklarar att han är villig att ge upp kyrkan om hon vill leva tillsammans med honom, men beslutet är kanske inte så självklart som han vill ge sken av.

Pilar har inget lätt beslut framför sig. Ju längre tid hon följer honom på resan desto mer förstår hon att det inte bara är kyrkans kall som hon kämpar emot, utan att han också har andra förmågor som hon inte vill beröva människorna.

Det här en bok med mycket religiösa och andliga resonemang. Det är inte det som intresserar mig mest med den här boken och mycket av det gör mig ärligt talat helt förbi. Det är istället just den "enkla" kärlekshistorier som är behållningen med boken för mig. Även om den liknar många andra kärlekshistorier är den också unikt berättad - med värme, med smärta och med ett poetiskt språk.

Jag har tidigare läst Alkemisten och Veronika bestämmer sig för att dö av samma författare.